Ledare 2-25

-

Petter Bergström

–

Gudhem 29 april 2025

Befrielsen i begränsningen

Slipdammet har lagt sig i vårt nya kök. Eller om vi ska säga gamla – alla nya skåp och bänkar är byggda av de brädor och plank vi rev ner i innertak och mellanväggar. Även lister är hyvlade ur dessa, där det inte gick att återanvända gamla lister. Skåpsluckor av gamla spegeldörrar och fönster, fläktkanal av en blomkruka, lampor av burkar och ombyggda loppisfynd, köksbänkarna vi byggde av skräpvirke för 20 år sedan har nu lappats med infällda bitar ekparkett. Så här har vi alltid byggt och brist på pengar och bil är förstås ett skäl, men vi har också märkt att det kan bli både roligare och bättre när man är kreativ med de resurser man har. Ett par månaders pusslande med udda virke och sparad bråte och vi har ett charmigt skevt och festligt kök som är mer vi än något som kan klickas hem från bygghandeln.

En insikt som landade i byggdammet är hur snett man ser på begränsningar – som trista kompromisser, fast det kan vara precis tvärtom. Jag brukar hojta om det vid spisen nu på vårkanten, när förråden ekar lite magert och det ännu inte går att skörda ur odlingarna. Utbudet är även här, låt oss säga, fokuserat. Men plötsligt har torkade bönor, potatis och syrad rödbeta blivit till sju olika kulinariska genombrott. Man anar inte hur mycket palsternacka kan varieras förrän det behövs (biffar, gratäng, låtsasfisk … kaffeersättning?). Begränsningarna och kreativiteten står i proportion till varandra – jag är inte alls lika nytänkande i köket på hösten när det finns massor av allt.

Och massor av allt är precis vad samhället skyfflar över oss – istället blir vi begränsade i våra huvuden. Varför lägga hjärnkapacitet på att vara kreativ och hitta på en egen syltsmak när man redan är yr eller har fått valmöjlighets-epilepsi av de 130 varianterna i butikshyllan? Chansen att utveckla den där mirakelsylten från egna nypon och kirskål glider lätt förbi.

Insikten om begränsningars kreativitetsfrämjande kraft behövs på maktnivå nu när maskineriet tuffar på som om det fanns oändligt med resurser och natur att förstöra, trots att Moder Jord hostar illavarslande. Att på riktigt begränsa fossila bränslen, PFAS, lantbruksgifter och annat som bara sabbar i onödan, ger oss chansen att tänka nytt och bygga ett samhälle med fräschare värderingar. Politiker borde våga sätta gränser och lita på att företag, forskare och ingenjörer löser det. Människan är briljant flexibel, smart och kreativ när det behövs och har idag bättre förutsättningar än någonsin att styra om. Förbud mot destruktiva och uppenbart förlegade lösningar är inte slutet på det roliga utan början på det – början på en omvälvande resa mot något som är mer hållbart och meningsfullt än dagens dekadenta köp-och-släng.

Men om nu politiker eller företag inte tar sitt ansvar och sätter gränser så kan vi göra det själva. Det är inget att vara rädd för, bara bestäm dig för några nya bra nej-tack: att du inte åker bil hit eller flyger dit, inte köper det här eller äter det där. Och det är precis när den där begränsningen vill sätta stopp som du får en chans att börja traska på nya spännande vägar mot något som är mer du.

Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!