-
Petter Bergström
–
Gudhem 31 juli 2025
Förberedelsefällan
I flera år har ett stort trädäck vid dammen varit ett av mina stora gårdsprojekt – i huvudet. En storslagen men frustrerande suddig vision där varianter av tillhörande matplatser, utekök och duschhörna flimrat förbi och vidare mot den dammiga skräphögen ”Nångång”. Ibland har jag, utan att ens ha bestämt var eller hur stort däcket ska vara, tänkt riktigt noga på detaljer, som sedan glömts bort. Och föreställningen att varje bräda och skruv behöver ingå i en komplett plan har effektivt hållit projektet kvar i drömmarnas land som en diffus fägring. Tills för några veckor sedan. Min son och hans flickvän skulle fira sin tvåårsdag med att tälta en helg, men väderprognosen spådde kallmulet. ”Kan vi inte bygga det där däcket istället?” frågade de. ”Men … jag vet ju inte … jag har ju inte … – okej!”
Utan större åthävor så började vi bara. En tvåtumsplanka i taget och i gråperfekt arbetsväder med många funderingspauser växte däcket fram nästan av sig självt. Det är inte klart, men det existerar och luktar tjära. Och nu, med ett riktigt golv under fötterna, ser jag klarare var vattenledningar borde dras och hur man kan göra väggar och räcken av stolpverk och järnskrot. Vilket ju var svårt att tänka fram på förhand. Det är som att vandra i en skog. Väl på väg ser man lätt hur man ska gå runt buskar, träd och stenar och var det är lättast och vackrast att ta sig fram. Att planera varje steg i förväg efter karta hade troligen blivit en sämre promenad – om man ens kommit iväg. Visst kan det kännas tryggt att vara påläst och ha en plan, men när förberedandet tar överhanden kan det bli en dubbel fälla: dels riskerar den att hålla oss kvar vid skrivbordet i evighet, dels gör den oss blinda för de smartare lösningar som kan uppenbara sig i mötet med verkligheten, och kan i värsta fall leda till ett sämre resultat än om vi bara börjat, med öppna ögon och ett öppet sinne.
Jag har av nöd annars varit ganska förskonad från förberedelsefällan sedan den dag vi med två småbarn impulsivt flyttade till den ödegård vi nu bor på. Då fanns varken tid, pengar eller mental bandbredd för perfektionism, det var en brutal lektion i att bara göra – så enkelt, billigt och snabbt som möjligt. Visst togs snedsteg i nödvändighetens raska dans och man skulle kunna säga att de var nödvändiga, lärorika och också ledde framåt. Men det viktigaste av allt var: vi var igång, vi var kreativa och på väg. Vi lärde oss och åstadkom oändligt mycket mer än om vi hade väntat på det rätta ögonblicket då vi var pålästa och förberedda till tänderna, hittat den perfekta gården och hade god ekonomi och den perfekta planen. Det har gett oss en grundhändighet och ett självförtroende att ta oss an nya projekt som man helt enkelt inte får av guider och youtubeklipp.
Det handlar om att viss kunskap är praktisk till sin natur. Att den första stolpen man slår ner blir sned är lektion ett: ”Oj, så borde man nog inte hålla en sån här slägga när man slår ner en så här lång stolpe i så här hård mark”. Det går inte att plugga in i förväg, det är kunskap som bor i våra händer och i erfarenheten av att misslyckas lite, justera och försöka igen.
Men det handlar också om att den teoretiska kunskap man ändå söker fram när man är igång med ett verkligt projekt är just den kunskap man behöver och som blir ens egen på riktigt när man agerar på den.
Låt oss inte stoppa eller sakta ner oss själva med tron, eller ursäkten, att vi måste läsa och planera mer innan vi ens kan ta minsta lilla steg. Prova utan den perfekta planen. Leta istället efter en anledning att bara börja – ett inställt firande, en plötslig lust, en akut nödvändighet. Sätt spaden i jorden, slå i första spiken. Resten löser sig, ofta bättre och roligare än du någonsin kunnat tänka ut på förhand.
Petter
Tidningsversionen Klicka här för att läsa!
Fler artiklar av Petter Bergström











