Ledare 4-03

-

Petter Bergström

–

Ge dig tid!

Sinnesfridens tid närmar sig. Även för oss gudlösa. Det skulle kunna bli så tyst, så mörkt och stilla av mäktig och varm insikt. Du skulle kunna sitta vid elden och vänta in dig själv efter ännu ett oroligt år. Men något driver på. Någon äter din tid. Du planerar och fixar så att det ska bli mysigt för alla, småspringer till julbordet, sväljer och ler men du är inte närvarande på riktigt. Med uppskruvade förväntningar försöker du krysta fram en stilla julefrid, men det går inte varva ner. Det blev ingen landning, du är plötsligt tillbaks på jobbet igen och innerst inne vill du bara gråta, slippa ifrån, vara liten igen. Var det något du behövde nu så var det ju en riktig jul, så som du minns den som barn: den högtidliga stillheten, leken och ansvarsfriheten, dofterna, mörkret och kylan ute, ljuset och värmen inne, närvaron.

Hur många är vi inte som går i ekorrhjul och väntar? Lever för fyra futtiga fria veckor på sommaren och en till jul. Hur många är vi inte som snärjt in oss i våra egna ambitioner och missar både här och nu? Hur många barn växer inte upp ensamma, med aldrig så många föräldrar? Hur många är egentligen stunderna av riktigt varm närhet?

I bland slår det mig att när jag dör kommer det inte att rassla till i löven och en stor gul fullmåne kommer inte titta fram mellan trädtopparna som för att säga adjö. Och jag kan nog inte hoppas på en ljustunnel med ett himmelrike på andra sidan. Det kommer fortsätta småregna och kväll blir natt blir gryning som om inget hade hänt; världen förblir sig lik. Kanske hinner jag inte märka något. Kanske får jag en stund att reflektera över mitt liv. Det spelar ingen roll; har jag inte levt mitt liv som jag ville, så har jag inte levt mitt liv som jag ville. Har jag inte varit riktigt närvarande, så har jag inte varit riktigt närvarande.

Min lillebror har sommarjobbat på ett ålderdomshem och dragit på sig en lätt ångest för att bli gammal och dö. ”Det är så sorgligt, det är några där som bara sitter i sina rullstolar och blöjor och ältar samma folkparksminnen gång på gång som mantran. Som för att intala sig att de haft ett roligt och spännande liv och inte alls känner sig snuvade på konfekten. Livet bara rann iväg. Barndomen kommer de ihåg lite av, men det verkar som om hela deras yrkseverksamma liv upplevelsemässigt kan reduceras till en enda arbetsdag.”

Vi är många nu som lockas av ett enklare liv som ger oss tid till oss själva och våra nära; möjlighet att få vara delaktig och närvarande, själv bestämma hur och i vilket tempo livet ska levas. Men hur lätt är det att komma dit? Hur lätt är det att hoppa av karusellen när den går så himla fort?

Oavsett om du tvingas sälja din tid till en arbetsgivare, eller om du tagit på dig för mycket i dina höga självförsörjar-ambitioner, skulle jag vilja rekommendera en julklapp: Ge dig tid! Och ett nyårslöfte som vi kan jobba på redan nu är att vi fortsätter försöka ta kontrollen över våra liv.

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!