Ledare 4-02

-

Petter Bergström

–

En far har fötts

Inte för att jag någonsin hade svårt att finna mål och mening innan, absolut inte. Jag kände mig aldrig tom på lust utan brann för än det ena, än det andra. Men så kom de små knytena till världen och en ridå öppnades; -Varsågod Petter: detta är den riktiga meningen med ditt liv.

Ibland när jag ser dem sitta och leka med något så känns det plötsligt som om hjärtat flyger genom en luftgrop och famlar tyngdlöst, svindlande omkring en stund, innan det får fotfäste mellan lungorna igen. Ett litet lyckorus med drag av yrsel som ibland följs av en klump i magen som säger -Herregud, vad skulle jag göra utan dem? Jag vaknar snabbt ur känslan och fortsätter trä upp äppelringar. På snören i taket som för 5 år sedan, fast nu är allt annorlunda.

-Var tog alla fester vägen? Jag vet inte och jag bryr mig inte. Gården andas trygghet nu. Den småborgerliga familjelyckans rosa skimmer har sänkt sig över ägorna och håller ihop dem till en helhet. Jag har blivit så noga med maten. För tio år sedan var jag nyutflyttad, okunnig i odling och tillvaratagande och fick inte maten att räcka: jag och byns original åkte på nätterna lastmoped in till konsumcontainern i Kungälv och plundrade kasserade grönsaker till oss och mat med utgånget datum till grisarna. Och för säkerhets skull använde jag konserveringsmedel i sylterna, vad som helst för att inte riskera tvingas in i ekorrhjulet igen. Friheten framför allt.

Nu känns det ännu viktigare att inte tvingas in i lönearbete, men det är inte längre den personliga friheten som driver, den finns egentligen inte längre; det är kvaliteten som räknas nu (gudskelov slipper jag containermat och konserveringsmedel). Jag har blivit en stor varm livmoder som skyddar och förser mina små troll med kärlek och den finaste, godaste maten av de finaste, godaste råvarorna. Och jag älskar det. -Vill ni aldrig lämna bort ungarna och gå på bio en kväll? Nej, faktiskt inte. Men visst är det gudaskönt på kvällen när bägge ungar somnat och vi har diskat, plockat undan och sitter mittemot varandra i soffan med en kopp te. Men då dröjer det inte länge förrän vi säger -Såg du vad fint hon… och hörde du vad gulligt han sa… osv. De är i oss hela, hela tiden.

Och de är med överallt på gården och tar över och genomsyrar allt vi arbetar med; försvårar, strular och ger det en extra guldkant och ibland även en ny dimension. Och snart, förr än vi kommer vara beredda på, börjar de i skolan, umgås med kompisar, flyttar hemifrån och vi är åter hänvisade till oss själva och får betrakta deras liv på avstånd. Jag undrar om man kan få tillbaks sitt gamla fadershjärta då, som de så självsäkert erövrade.

Enligt en gammal indiansk tro, kan en förälder aldrig bli schaman, eftersom man till varje barn ger en bit av sin själ och kan sedan aldrig bli riktigt hel igen utan dem. Det kanske stämmer, men jag känner mig mer hel nu, tillsammans med mina barn, än jag någonsin gjort tidigare.

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!