Ledare 3-11

-

Petter Bergström

–

Gudhem 31:a juli 2011

Vägen till hjärtat går genom magen

I morse hade jag kunnat kasta mig på knä i bön framför hallonhäcken. Jordgubbarna är slut sedan ett tag, men vi har senaste tiden kunnat börja dagen med en varsin skål hallon med mjölk. Aldrig känns matlagning bättre än vid denna årstid. Det är en ynnest att kunna plocka fritt ur odlingarna och skära ner i salladsskål, gryta eller wok. Visst är det färskt, ekologiskt, närproducerat och hejbaberiba, men det är inte det. Det är känslan av sammanhang. Nog är det med stolthet och glädje vi övriga året hämtar torkad, inkokt, syrad, fryst eller inlagd mat ur källare och skafferier, men när saker kan ätas direkt är upplevelsen mer… ja, direkt.

Det gamla klostret som fanns här i Gudhem 1052-1529 var väldigt rikt och kunde nog köpt det som behövdes, men var trots det pålagt att vara självförsörjande. Nunnorna skulle skörda guds gåvor med sina egna händer för att komma honom närmre. Jag kan förstå den tanken. Särskilt nu när så mycket kan gå från hand i mun; vi har just varit uppe i fårhagen där sötbär hänger likt girlanger över stenmurarna. Man kan gå där i sin egen värld och äta hur länge som helst. Bär efter bär, ljusa, mörka, söta, syrliga. Vore jag religiös hade jag nog likt nunnorna mumlat tacksägelser mellan spottandet av kärnor; det hade känts fint att få ösa tacksamhet över någon.

Folk har alltid varit pigga på att tacka gudar för maten. Sällan tackas det för skorna, veden eller taket över huvudet. Och vid ett vackert ställe med prunkande odlingar, svamp, vilt eller dignande fruktträd dras liknelser vid paradiset och Edens lustgård, oftare än om där inte finns något ätbart. Det är helt visst något särskilt mellan gud och mat. Är det våra urgamla jägar-/samlargener som vaknar till? Eller är det att vi vagt kan förnimma en vetskap som vi kanske har, men inte kan ta till oss?

Vi vet ju så noga hur olika grundämnen har sina egna kretslopp genom jord, växter, djur, luft och oss. Vi vet hur de byggs till celler i våra kroppar för att efter ett tag vandra vidare. Det är dock svårt att med hjärtat förstå detta: att vi hela tiden byts ut och ÄR näringen som passerar genom oss, likt vattnet i en liten virvel i kanten av bäcken. En liten övning: Nästa gång du plockar bär, frukt eller en grönsak, lyssna efter ljudet när näringskanalerna slits av och försök se framför dig systemet som försett den med näring. Krossa fruktköttet mellan kindtänderna och notera dess struktur. Här kan man likt en vinprovare passa på att försöka känna så många olika smaker som möjligt för att ana mängden olika ämneskombinationer som är inblandade. Svälj och se framför dig det söndertrasade fruktköttet upplösas i magsyra och hur dess beståndsdelar passerar genom den magiska tarmväggen, för att då plötsligt vara en del av dig istället. Eller? Med lite träning är det en ögonöppnare. Och den som verkligen vill se skaparen i vitögat kan i höst med samma uppmärksamhet skörda de djurliv vars kött han vill äta.

Vi beter oss ofta som viktigpettrar med ett själlöst råvarulager vi kan styra med hur som helst och utan kärlek. Med den makt vi har behöver vi en större vördnad och insikt om den makalösa livsväv som under miljarder år utvecklats på planeten. Vägen till mannens hjärta lär ju gå genom magen, så om livsvävens väg till magen bara är lite kortare kanske vi kan få till en djupare relation.

Vardagens mirakel är de bästa. Var uppmärksam i odlingarna och i svamp- och bärskogen i höst. Ät nära, ät med andakt.

/Petter