Ledare 3-10

-

Petter Bergström

–

Gudhem 1:a augusti 2010

Smått smakar gott, mindre smakar mer

En stilla regnig söndagmorgon. Jag tänder i spisen och tar fram bunkar och kastruller med hallon, svartvinbär och rabarber ut kallskafferiet. Det är fjärde syltkoket denna vecka och allt har gått snabbt och smidigt. Det har varit den lugnaste våren och sommaren på femton år. Utöver det dagliga har vi bara pysslat med vårbruket, höet och rensat ogräs. Inga nya projekt och inget renoveringsarbete. Ledig tid har vi passat på att vila och umgås, för vi har hela tiden tänkt att nu drar det ändå snart igång, snart kör det ihop sig. Men det har det inte gjort.

Jag har gått med min hjulhacka eller lie och lyssnat lite på radio. Snart är det val igen. Ärligt talat känns det inte som om några radikala förändringar kommer av att ett visst parti vinner. Inte tillräckligt radikala för att leda ens i närheten av någon slags ekologisk hållbarhet. Och jag klandrar inte politikerna. De har sina förutsättningar att utgå ifrån: vi, det svenska folket. Vi vill ju fortsätta kunna köpa mycket, och gärna mer. Vi vill ju fortsätta betala lite, och gärna mindre. Redan har för mycket prylar pressats ur jordskorpan, men vilket parti vågar sätta sänkt levnadsstandard som en punkt på programmet? Folket vill ha sin höga standard, ekvationen går inte ihop. Punkt.

-Varför vill vi alltid ha mer? Undrar jag och tänker på mig själv, som just fått ihop det jag ville och då börjar bygga på ett jätteväxthus och drömma om smedja, keramikverkstad och en ännu större trädgård med fler frukter, bär och kryddor. Jag har alltid sökt det lugna fria livet men gång på gång gått i fällan. Jag har på manligt manér tagit i ordentligt, istället för att leta det enkla och nöja mej med det nödvändiga.

Vi har haft ett enormt jordgubbsland som gett familjen lyxigt fri tillgång till jordgubbar i olika former under hela året. Ogräsrensning, gödsling, halmning, täckning, skörd, snoppning och syltkokning tog två veckor. Därefter skulle revor rensas och nya småplant ut. Att äta jordgubbar blev till slut ungefär lika festligt som potatis.

Förra året plöjde vi ner alltihop och sparade bara ett litet land med ett 40-tal plantor. Vi har inte kokat in en enda burk med jordgubbssylt i år. Vi har njutit dem färska i några veckor och nu är de slut. Precis lagom. De var godare än någonsin och har gett oss två extra veckor vår och sommar. Det var nog det jag var ute efter egentligen.

Människan är driftig i sin natur, vi har svårt att bara tugga på som förnöjsamma får. Vi strävar hela tiden efter att få det bättre. I knappa tider har det kanske varit vår räddning, men nu kan det bli vår boja -om vi inte vet vad det är vi verkligen vill ha. Att skaffa mer än vi behöver, det tär inte bara på jorden, det tar av vår tid.

Det har frågats förr, men vad är egentligen hög standard? Är det att ha fri tillgång till allt, hela tiden, till leda? Eller kan det vara att njuta av efterlängtade jordgubbar och färska tomater på sommaren, inte äta dem jämt. Att värma sig när man fryser och äta när man är hungrig. Att kunna köpa en sak när man verkligen behöver och uppskattar den. I så fall kan ekvationen ändå gå ihop. Och det blir ingen uppoffring för innerst inne vet jag: jag vill inte ha mer. Jag vill hellre ha tiden. Tiden att njuta av det jag har.

/Petter