Ledare 3-09

-

Petter Bergström

–

Gudhem 2:a augusti 2009

Söndag

Det är dagen innan tidningen trycks och jag orkar nästan inte göra färdigt det sista. Solen skiner för en gångs skull och Joar vill ha hjälp att göra en ny kniv. Egentligen måste jag jobba men… Vi hittar några rostiga gamla knivar som vi slipar upp och gör nya skaft på. Ett i torrt körsbär och ett i färskt äpple. Maja vill förstås också göra en kniv, men nu har hon en kompis här. – Hon får hjälp sen, tänker jag när jag ser dem borta på fårhustaket, smygandes som indianer: barfota och bar överkropp, med pilbåge över axeln och kniv i bältet. På vägen in dras jag mot odlingarna och de tre hässjorna som står där. Det har regnat varje dag och i förrgår kastade jag mig ut med lien mellan skurarna och slog av gröngödslingen på skiftet vi ska så råg på om en månad. Jag sticker in handen på några ställen och känner att det redan torkat upp lite, men vi hängde förstås väldigt tunt. Fint lammningshö. Plötsligt har jag planlöst strosat ut i odlingarna, reser ett par majsplantor, kollar in några vitkålsblad som ser angripna ut, testar en märgärtsbalja.

Nej, nu måste jag fortsätta jobba. Men jag kan liksom inte förmå mig att fortsätta med syllstocken och de nya klädselbrädorna jag börjat med, och jag vill inte gå in till datorn igen. Det har varit en längre tid med hårt arbete från tidig morgon till sen kväll och nu känner jag mig trött. Sommaren har rasat iväg i det ena efter det andra. Hela tiden har jag längtat efter att få börja snickra på växthuset; grunden är uppmurad sen i höstas och virke och gamla fönster har vi samlat på oss i mängder. Men det har bara inte blivit tid. Nu känns det som om kraften plötsligt tagit slut.

Jag är trött och vill helst bara ta med familjen på en lång skogspromenad och häva i oss bär. Komma hem med lite svamp och ta ett glas vin. Men Camilla vill måla klart och barnen är upptagna. Jag går själv. Och det är nog egentligen det bästa nu. Syrsor spelar på var sida stigen hela vägen fram och i skogen är allt som det är. Att gå ensam i skogen och äta bär, det är att samla ihop sig själv. Här finns kraft att hämta. Tankarna stillas, ljuden kommer åter.

Jag går förbi en död kråka och tänker lite på livets flyktighet. För länge sedan var jag med och inventerade sopor som flutit iland i en skärgårdsvik. På väg till boendet i Mollösund passerade man en gammal kyrkogårdsport med inskriptionen ”Tänk på döden”. Jag tyckte då att det kändes som en så fruktansvärd, mörk och livsförnekande uppmaning. Likadant kände jag när jag läste i Castanedaböckerna att de indianska medicinmännen måste lära sig att i vänstra ögonvrån upptäcka sin egen död och förlika sig med att han hela tiden följer dem tätt, beredd att när som helst ta sitt. Var dag kan bli den sista.

Jag ser nu ett livsbejakande budskap i orden från Mollösunds gamla kyrkogård. De kommer till mig ibland nu, sedan jag fick familj. Ofta när jag behöver det. Då jag behöver stanna upp och värdera om tillvaron. Då livet blivit ett vimsigt sökande efter något jag redan har eller en stressig strävan efter något jag inte behöver.

När jag kommer hem känns allt mycket bättre. Jag har med mig kyrkogårdsportens uppmaning. Ta vara på livet. Barnen vill att vi ska sova i höet i natt, men jag vet att de kommer att ligga och tjattra i timmar uppe på loftet och egentligen har jag ju inte tid. Eller? Jo. Det blir nog en tidning ändå. Syll- och panelbytet är väl strax gjort och växthuset, ja det får bli när det blir.

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!