Ledare 1-11

-

Petter Bergström

–

Gudhem 7:e februari 2011

Vårsådd utan autopilot

I dag ska vi så årets första frön och det känns stort. Jag har redan plockat lite i lådorna med fröpåsar, sorterat upp i högar, funderat och tänkt att snart… Nog har jag väl bäddat för frön i tusen sålådor tidigare och det är inte ens särskilt mycket som ska sås just i dag, men ändå: det är starten på en ny tid. En tid då de små plantorna är en rätt stor del av våra liv. En efter en skördas de sedan under hösten och tiden med dem är över. Precis som tiden med de busiga sommargrisarna och de keliga lammen är över efter höstens slakt. Eller tiden i skogen, nu när veden snart är klar… Återkommande skeden, som på vilken arbetsplats eller skola som helst. Hur kommer det sig att vissa flyter obemärkt förbi, medan andra känns så olidligt spännande?

När det varit dags för fröbeställning har jag nog, de 2-3 senaste åren, haft något byggprojekt i tankarna. Jag har kopplat på autopiloten och tagit fram den långa listan med sorterna vi odlar, där jag kvickt bockat av allt vi hade eget utsäde av, för att sedan rakt av beställa resten från fröfirman. Inte i år. Fokuserad och målmedveten började jag läsa om nya sorter och funderade på vad vi egentligen tycker bäst om att äta och vad som är roligast att odla. Det tog en hel dag och resulterade i en ganska dyr och helt annorlunda fröbeställning än sist, men årets odlingssäsong hägrar nu i ett helt nytt skimmer.

Man kan inleda en ny period med några mindre korrigeringar för att komma närmare samma mål som sist och sedan halvhjärtat ta itu med jobbet. Enkelt och bekymmersfritt. Råkar man däremot se på saken med nya ögon och frågar sig ”Hur ska vi göra i år då?”, kan man få ett helt annat svar än sist. Kanske märker man att livet förändrats. Eller att man själv förändrats.

När jag tänker tillbaks tio år eller mer, när vi bodde på vår förra gård, minns jag hur mycket vi provade oss fram. Vi slet hårt, var entusiastiska, gjorde fel, gjorde rätt och lärde oss hur vi ville ha vår självhushållning. Vi kände oss väldigt nära målet: att hitta det för oss ultimata sättet att leva. Mycket har hänt sedan dess och man tycker att vi borde hittat vår väg nu, men fortfarande provar vi oss fram. Vi sliter och blir entustiastiska över nya idéer, gör rätt och fel och förändrar. Och det känns fortfarande spännande.

Beslut om hur man ska tillfredsställa sina basbehov är nog inget att överlåta till autopiloten. Visst är det jobbigt att med jämna mellanrum konfrontera sig själv; vad vill jag äta i år, hur vill jag skaffa det? Ska jag är äta kött och hur ska i så fall de djuren leva? Ska jag äta frukt och var ska den komma ifrån? Hur vill jag bo och värma mig? Hur mycket pengar behöver jag och hur skulle jag vilja få ihop dem? Hur mycket och på vilket sätt vill jag arbeta för att få allt detta? Man får inte samma svar från år till år och tvingas ständigt tänka ut nya lösningar. Och inte kommer man fram heller, så länge målet hela tiden flyttar sig. Men vilken härligt spännande väg det blir!

/Petter