Ledare 4-08

-

Petter Bergström

–

Gudhem 31:e oktober 2008

Mina nybörjarglasögon

Lite tankspridd och jäktad lade jag nyss på ett par bitar al i röken. Det är 8:e dagen nu och på sluttampen, så jag tog med ett litet lammlår in till lunchen för att se hur långt in röken trängt. På vägen in stannade jag på den lilla gräsplätten väster om huset. Runt den ligger det gamla stallet, dasset, vedtornet, smedjan och en jordkällare, som kring ett litet torg. Blåsten hade avtagit och jag lade plötsligt märke till hur hög luften var. Solen glödde i de gulröda löven. Det var som om någon stannat mig och jag lyfte automatiskt det rökta låret i min hand mot näsan. Jag visste precis vad som väntade, fast det var ett år sedan sist: den söta mogna doften av torkat kött, svagt av lamm och salt och sedan myllret av rökens både djupa och stickande dofter. Så fulländat. Med näsan som en liten nyckel till nuet blev jag stående. Jag såg mig omkring med skärpa som om jag just fått glasögon, jag insöp verklighetens glans och funderade:
– Har jag varit på plats i höst? Har jag njutit när vi jobbat med skörden? Har mina tankar varit samlade när jag byggt och snickrat? Kände jag vad som egenligen hände under slakten? Och barnen, har jag sett barnen mitt upp i alltihop?

Vi äter en god lunch och pratar om vad som är kvar i odlingarna. I natt ska det bli frost och i morgon kommer snön. Vi har några rader potatis kvar att ta upp i eftermiddag. Och lite kålrot, vitkål, kålrabbi, purjo och kronärtskockor, men det behöver vi inte bära ner i jordkällaren, på söndag ska det säljas här på gården till byborna, tillsammans med lite annat överskott. Det blir en skön avslutning på hösten.

Egentligen är hela hösten en avslutning. En lång och mödosam, men pampig final på årets arbete: att ta hand om allt, i rätt tid och på rätt sätt. Det är massor att hålla i huvudet. Grönsak efter grönsak ur odlingarna skördas, stoppas i burkar eller i jordkällaren, torkas eller syras. Fruktträden mognar ett efter ett och plockas ner till must, vin, äppelringar, mos och marmelad. Djuren tas om hand, kött och inälvor saltas, röks, kokas in, buljonger kokas och fett smälts till ljus och tvål. Svamp, örter och frön plockas och torkas. Ibland går tiden för fort: tempot ökar, stressnivån stiger och snart ligger fokus bara på att hinna klart. Halvblinda betar vi av på rutin för att få undan, bli klara, stryka på listorna. Men då kommer kanske doften av ett kallrökt lammlår. Eller så råkar jag lyfta blicken över kullarna bort mot hornborgasjön. Eller får en sval och lite smutsig barnnäve i min hand. Och vaknar till: -Oj, här springer jag runt i mitt paradis med blicken i skottkärran! Jag påminner mig själv:
– Petter, nuet är en färskvara, det kan man inte spara och äta senare. Ska man bli färdig med saker innan man kan börja njuta blir det inte mycket njutet.

Efter lunch går jag och ser hur mycket vitkål det är kvar att skörda. Jag provar att se med en främlings ovana ögon på de stora fina huvudena och jag blir mig både överraskad och lite mallig, som om jag aldrig odlat kål förut. Jag behåller nybörjar – glasögonen på en stund och tittar bort mot stenmuren. Den ser förtrollad ut med sina jättebumlingar, klädda i mossa och lavar i olika färger. Den envisa kycklingmamman som jämt ska vara på farstubron så man snubblar över henne, ligger nedanför muren och sandbadar med sina kycklingar. Det ser ljuvligt ut. Jag går bort med en skottkärra kålrabbi som Camilla plockat och som blev för tung för henne. Jag går vördnadsfullt med min dyra last som vore det första gången. Jag omsluts av vackra höstfärger och jag tänker på hur olika man kan göra samma sak.

I morgon bitti när jag tidigt sitter i mörkret, njuter av mitt kaffe och väntar in den nya dagen, då ska jag ha mina nybörjarglasögon redo i bröstfickan.

/Petter