Ledare 4-05

-

Petter Bergström

–

Litet är stort

Ett barns värld ska vara liten brukar man säga. Man brukar också säga att vi alla har ett barn inom oss.

När vi köpte gården fick vi bara 4 hektar mark till. Jag var lite rädd att det kanske skulle vara för lite, men när vi nu rensat diken och röjt sly, hägnat och låtit beta, bärgat hö och odlat så känns 4 hektar precis tillräckligt mycket för att vi ska kunna göra allt det vi vill. Och framför allt, har det slagit mig, är det tillräckligt lite för att vi ska hinna sköta och lära känna marken som vi vill. Det lilla stycket mark har visat sig innehålla en hel värld av liv och skönhet: små dalar och kullar, bäckar och källor och stigar till olika vackra rum mellan buskar och träddungar. Har man bråttom kan man utan problem gå runt hela gården på mindre än fem minuter, men ger man sig tid till de små örterna under de pampiga träden längs stenmurarna, till smådjuren i vattnet och spåren av strävan i de gamla byggnaderna, då rinner timmarna i väg och man förlorar sig i hur mycket som ryms i en så liten värld. För ibland känns det så starkt att det här verkligen är vår lilla värld. Mitt i allt detta vackra bor och arbetar vi; här odlar vi vår mat och sköter våra djur, hit kommer byborna och köper våra ägg, här bygger och snickrar vi och har oändliga möjligheter och tusentals spännande projekt som vi bara väntar på att få sätta tänderna i. Inskränkt? Kanske.

En reporter frågade mig i går varför jag trodde att det kommit en grön våg just nu. Jag vet inte, sa jag, men rörelser brukar ju vara en motreaktion på en förhärskande trend i samhället, som t ex storskalighet. Sedan gick snacket vidare om lokal produktion som ger ökat inflytande och minskad miljöbelastning bla bla, men någonstans i mitt bakhuvud surrade en luddig misstanke om att den nya strävan efter småskalighet och självhushållning i själva verket handlar om att vi vill ha mindre världar? Att vi kanske längtar efter en gripbar verklighet där man förstår hur saker fungerar, var de kommer ifrån och var de tar vägen. OK, det konstanta mediebruset går väl an, men när maten man äter, sakerna man äger och nästan allt man kan röra vid kommer från helt okända fabriker i okända länder och på helt okända vägar hamnat på en hylla på stormarknaden. När man inte kan följa någonting från början till slut, är det då konstigt om man mår illa, känner sig lite yr och rotlös? Är det då konstigt att man längtar efter en värld som är liten och enkel?

Jag tycker det är bra att det flödar information kors och tvärs över hela världen, jag tar gärna emot kulturella influenser och strömningar från alla världens hörn, jag förstår tjusningen i att på en sekund kunna utbyta idéer och erfarenheter med någon som befinner sig varsom helst och jag uppskattar tillgången till annan musik än byns spelmanslag. Det gör jag verkligen. Om jag bara får stå kvar med fötterna i jorden. Det globala samhället verkar ju kommit för att stanna så det är nog bra om vi, som trots allt är samhällets byggstenar, månar om den korta vägen mellan jord och bord åtminstone vad gäller våra basbehov, istället för att vimsa runt på stormarknader. Inte bara för att bromsa den kommersiella karusellen lite innan den går helt överstyr, utan även för vår egen skull. Av samma anledning som stressade storstadsbor söker lantliga semestrar under enkla förhållanden, tycker jag själv att det känns skönt att veta att i morgonbitti har jag stängt av datorn och lämnat det här numret av tidningen till tryck. Då står jag åter ute bland eldfärgade löv i den klara höga höstluften och skördar sockerbetor med min familj och känner att det här är min vackra, vackra lilla värld, min bas i tillvaron.

Ibland oroar jag mig för den dag den stora världen ska öppnas för mina barn. Den dag de ska börja leta efter en egen plats i den stora världens snabbt flimrande kaos. Då hoppas jag att de kan finna trygghet i vetskapen om att det också finns en värld som är enkel. En värld som är liten. Kanske 4 hektar eller så.

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!