Ledare 4-04

-

Petter Bergström

–

Med tårna i myllan

Första gången är du nog orolig. Du köper dyr och fel sättpotatis och överarbetar vissa moment medan du försummar andra. Och även om du sedan är jätteglad för din egna goda potatis så får du nog inte den där starka känslan av jordnära helhet. Känslan av äkthet som du drömt om så länge och som du så väl behövde känna just nu.

Men odlingen går bättre och bättre och en vacker vårdag är det med ett självklart lugn du sätter hackan eller årdret i jorden. Du har gödslat med egen gödsel eller kompost, precis lagom mycket, och när du nu drar upp raderna sitter radavståndet sedan länge i ryggmärgen. Du ägnar istället uppmärksamheten åt att njuta av den lättarbetade myllan, av vårsolen, den friska luften och alla nya blad på träden. Under sommaren vet du när och hur mycket du ska rensa och kupa och du gör det med vänsterhanden; det går rätt smidigt nu för tiden. Att skörda är alltid tillfredsställande men den spännande ovissheten om hur mycket det ska bli är nu borta. Du vet redan: det blir så det räcker och lite till. Överhuvudtaget tänker du inte alls lika mycket på potatislandet längre, så som du gjorde i början. Nästan aldrig faktiskt, men kanske utan att du märkt det har du fått en djupare relation till det nu; potatislandet har blivit en navelsträng till moder jord. Köpepotatis känns inte längre som ett alternativ; du har blivit beroende av den här relationen. Du står med ena tån djupt nerborrad i myllan och det känns väldigt viktigt att du får ha kvar den där. Du är jordad, som en svampkropp i sitt mycel, och du känner dig så gudomligt… stark. Tänk om du ändå hade fått med dig detta från början!

Ibland tänker jag på att det nog är fler barn i dag än för 10-15 år sedan som hjälper till med veden och sedan uppskattar värmen. Som får vara med sina föräldrar i odlingarna från sådd till skörd. Som har namn på lammet på tallriken och busar med julgrisen.

Sedan tänker jag på min egen generation. På alla oss som föddes i sterila förlossningssalar på 60-70-talet och slussades direkt in på förortsdagisen. Som föddes upp på köpemat i centraluppvärmda lägenheter. En gång om året fick vi komma ut på landet och klappa en ko och vi kände tydligt att mamma och pappa tyckte det var en stor och viktigt grej. Men det kändes bara meningslöst för det hade inget med våra liv att göra. Våra liv handlade om att roa sig så mycket som möjligt i lägenheterna med de olika nöjesapparater som för tillfället var i ropet.

Några av oss sitter där än, andra har börjat det mödosamma sökandet efter något som känns mer äkta. Många med mig har märkt att självhushållning är en väg som får oss att stå stadigare i jorden. Att skapa sina egna livsvilkor i naturen ger en känsla av att vara Gud och pusselbit på samma gång och vi ser att våra barns delaktighet i arbetet gör dem trygga och självsäkra. De har jord under varenda nagel och en naturlig koll på livet som vi själva fick söka efter i många år. Och det lovar gott inför framtiden!

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!