Ledare 3-08

-

Petter Bergström

–

Gudhem, 3:e augusti 2008.

Så och skörda

Det är söndag morgon och jag går en sväng i odlingarna bara för att njuta av dem. En kruttorr försommar gjorde att ogräset var en underarm högt när morötterna väl visade sig. Torkan, tillsammans med en felsatsning på för mycket jordgubbar, gav oss en rätt tuff säsong som kungapar i Trädgårdslandet. Men nu är allt rensat, välväxt och frodigt. Bären är omhändertagna, liksom förstaskörden av broccoli och kryddor, men egentligen är det nu det börjar, det stora tillvaratagandet. I tre månader ska vi ta hand om, njuta av och bevara frukterna av vårens och sommarens arbete I odlingarna. Uttrycket ”som man sår får man skörda” kan inte blir mer konkret. Det är en underbar tid och jag önskar allt vore lika enkelt och tydligt som i vårt lilla trädgårdsland. Men det finns en värld utanför och den är ibland ett smolk i min glädjebägare. På radio meddelas det exakt varje dag om våldtäkt, rån, misshandel, övergrepp, unga människor med ångest, drogproblem, förvridna världsbilder. Det värker i mig varje gång jag hör det. Vem har sått det här? Jag vill inte att mina barn ska vara med och skörda. Jag vill inte släppa ut mina barn i det där landet.

En granne kommer förbi och lämnar en mjölkhink: Han har sett ett av våra lamm bete sig underligt. Vi skyndar dit och ser livet snabbt rinna ur den unga baggen, Jag nödslaktar lite kvickt i ett klarbärsträd medan övriga familjen håller undan flugor. En annan granne, som kommer förbi för att köpa ägg, tar med erfarna ögon en snabb titt på inälvor och slaktkropp. Allt ser fint ut, vi misstänker en olycka/stångning/värmeslag och vågar ta hand om köttet.

Jag går och hämtar potatis och grönsaker till lunchen och hör Joar och Maja smyga på mig i majsen. De viskar till varandra lite för högt och tror att jag inte märker dem. De tidigare tankarna gnager i mig igen. Jag önskär tiden stod stilla, att de kunde få springa och leka här för alltid. I vår skyddade lustgård.

Men så repar jag mod. Det här är ju vårt samhälle, det ska vi inte behöva skydda barnen ifrån, De ska ju ut dit och lära sig saker, träffa mängder med spännande människor, leva och jobba, göra nytta och ha roligt. Sverige är ju vårt gemensamma trädgårdsland, vi måste se till att det är trevligt och säkert att leva i.

Det har varit en lång period nu där individens privata livskvalitet har stått i centrum. Alla vill förverkliga sina drömmar, leva livet fullt ut. Och det är bra, men det är kanske dags att vidga innebörden av det lite. Inte bara jag, jag och jag. Det är dags för jag, du och vi. Det är dags att damma av det gamla föreningssverige, folkrörelsesverige. Ta med barnen på mötena med föräldraföreningen, byalaget, kommunen. Visa dem att vill man ha potatis, så sätter man potatis. Att vi tar del, så som de en dag ska göra.

Vi kan inte överlämna ansvaret för det här samhällsbygget helt och hållet till staten. Frågan är om det ens är önskvärt. Vi behöver vara delaktiga, även för vår egen skull. Det är ju inte bara för att få bra godare råvaror som vi själva vill odla och föda upp en del av vår mat. Det är ju inte bara för att få rediga ungar som vi själva vill vara med och uppfostra dem. Vi behöver vara delaktiga i det som berör oss. Vi behöver vara de pusselbitar vi är ämnade att vara, i naturen, i familjen, i samhället.

På eftermiddagen går vi och tittar till fårflocken och äter oss proppmätta på sötkörsbär från de dignande träden längs stengärdsgårdarna. Familjen går vidare på en skogspromenad, medan jag går hem för att skriva ner det här. Det kommer en störtskur och ett familj Återläsare dyker upp och får en kopp té.

Det finns många härliga och hjälpsamma människor tänker jag. Molnen skingras och en röd augustisol och en regnbåge bryter fram ungefär samtidigt. Oron här släppt för den här gången. Min familj kommer promenerandes och jag tänkter att det här kommer att bli bra, riktigt bra. Jag vill vara med och så, rensa, sköta och skörda i det här landet också. Och jag vill att mina barn ska vara med.

/Petter