Ledare 3-05

-

Petter Bergström

–

Skörd och tid

Snart skördetid. Snart ska vi förebereda ett års ätande. Nu under sensommaren kan man bara strosa ut i odlingarna, som i Edens lustgård, när det börjar bli lunch- eller middagsdags. Med en liten korg under armen, som på ett snabbköp, och impulsplocka små färska primörer. Men snart börjar allvaret. Bär, rotfrukter, grönsaker, frukt, svamp, örter, säd når en efter en sin ultimata skördemognad, för att sedan tappa i näring och dra sig tillbaka. Nätterna blir mörkare och kallare, och även om det inte vankas frost på länge än, så är det mycket som ska upp och in innan dess. Nu gäller det verkligen att man är med, hinner och gör rätt.

Men egentligen har man ganska god tid på sig, bara man är på sin vakt. Det är lätt att glömma odlingarna nu när man inte behöver rensa ogräs mer. Annat kräver tid och uppmärksamhet och plötsligt har morötterna spruckit, broccolin gått i blom och vaxbönorna blivit trådiga. Och en del av vårens och sommarens odlingsvedermödor blir därmed förgäves. Det är väl som med självhushållningen i övrigt; det är inte så mycket jobb egentligen, det är bara så förbaskat mycket att hålla i huvudet; Hur är fårens bete? Är det dags att byta dasstunna? Är rågen mogen nu? Regnar det in på höet? Haltar den där grisen? Saknar inte den svarta hönan tre kycklingar? Finns det nya vaxmellanväggar till skattlådorna? Hur länge har den här surkålstunnan stått varmt? +200 andra viktiga grejer som man inte får missa, varje dag.

Det är som att jonglera med tio bollar; lätt att stressa upp sig men till slut slappnar man av och det flyter på rätt bra. Man kan t o m prata samtidigt. Och det går bättre för varje år. Tentaklerna växer ut över gården och pejlar automatiskt in vad som händer, vad som behöver göras. Allt mer kan man lägga handböcker och gamla Åter åt sidan, och ägna storhjärnan åt annat, för nu sköts mer och mer med ryggmärgen. Som när ekorren samlar nötter. På det kristallklara självklara sätt som tusentals generationer före oss levt av och i naturen. Sinnena skärps och utan att man aktivt gått och tittat efter, så vet man att det är dags att ta det mesta av broccolin om ett par dagar och framtill dess är det vildhallon och klarbär som gäller. Storhjärnan ägnar sig åt olika spännande sätt att ta vara på alltihop; mjölksyrad broccolipickles? Hallonrussin? Klarbärscherry?

Och så en dag är det klart: hundratals glasburkar med konserver, inläggningar, sylt och torkad frukt. Flaskor med must, ketchup och saft. Jäskärl med vin och mjölksyrat. Jordkällare och stukor fulla med potatis och rotfrukter. Lökflätor och äppelringar på tork längs väggar och i tak. Då är det över, nu kan nästa årstid komma. Och nästa projekt. Kanske gris- och tuppslakt. Sedan skog och ved, sedan kanske något byggprojekt. Sedan sådd och vårbruk igen. Rensning. Höbärgning. Hamling. Och en massa småprojekt inemellan. Och sen är det skörden igen, men det blir inte tråkigt. Det blir mer och mer magiskt. Allt eftersom oron, okunskapen och det tafatta handgreppet försvinner, ges mer plats och tid att känna av saker och tings egentliga väsen, och ibland, när något känns så där äkta och självklart kan jag plötsligt få en stark känsla av hur fantastiskt konstigt allting egentligen är…

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!