Ledare 3-03

-

Petter Bergström

–

En brokig rörelse

Jag börjar acceptera att jag lider av klaustrofobi. Jag har ibland mardrömmar om att jag måste krypa genom ett trångt avloppsrör och om jag måste sitta med många människor i baksätet på en tvådörrars bil så får jag panik.

Ibland funderar jag på om det är denna fobi som gör att jag börjar svettas och får svårt att andas om alla lärare på en kooperativ skola har långkjolar i jordfärger och talar med intensiva mjuka röster, med samma gamla pedagog som referens till det de säger. Eller om alla i ett kollektiv är veganer och har bylsiga koftor, trasiga byxor och dredds. Min fru menar att jag har en patologisk motvilja alla sammanslutningar, auktoriteter och ledare. Ibland till den grad att jag inte vill fråga någon bättre vetande om råd, av rädsla att missa vad jag själv tycker i frågan. Det ligger kanske något i det.

För mig handlar självförsörjning om att hitta och få vara nära sig själv. Hur vi skaffar vår mat, ordnar med vårt boende och tar hand om vår familj är en förlängning av oss själva och att få vara delaktig i dessa uppgifter känns lite som att samla ihop sig själv tycker jag. Att sedan forma sitt eget sätt att göra det på leder till självinsikt och personlig utveckling, som jag tror man kan missa om man köper ett färdigt koncept. Men det är naturligtvis löjligt att inte våga fråga om råd…

Jag är i alla fall glad att den nu snabbt växande självförsörjningsrörelsen är så pass brokig som den är. Bland de nya läsare som ramlar in finns vänsteraktivister och gamla torpargubbar, miljöintresserade tonåringar och storbönder som vill trappa ned, fd missbrukare och intellektuella. Den nu snabbast växande och kanske mest intressanta gruppen är dock ”vanliga” barnfamiljer som skaffar ett hus på landet, en flock höns och lite egna odlingar och sedan får mersmak på ”det fria livet”. Folk från olika bakgrund med olika mål som söker sakkunskap och inte alls är intresserade av att ta till sig något helhetskoncept. Det känns befriande tycker jag.

Om ni tycker att jag sitter och yrar om personligt självförverkligande för en grupp priviligierade svenskar medan folk svälter och världen går under så har ni rätt. Självklart är vårt största mål och ansvar att snabbt och effektivt stoppa den globala rovdriften på människor, djur och natur. Men jag tror att självförsörjning och ökad lokal produktion/inflytande är en väg. Inget, inget, inget är ett större hot mot konsumtionssamhället än minskad konsumtion. De rödgrönaste politiker tvingas släppa sina krav och hålla kapitalismen under armarna för att rädda arbetstillfällen och hålla hjulen snurrande. Och gatstenarna leder bara till att ännu fler skyltfönster måste tillverkas och försäkringsbranschen ökar sin omsättning. Men du… du och dina egna morötter gör skillnad. Din minskade elkonsumtion och dina lappade byxor har en konkret påtaglig effekt. Så är det. Och för att du ska orka är det viktigt att du gör det på ditt eget sätt.

Vi är inget lämmeltåg med röda fanor. Vi har ingen gemensam lära, ingen ledare och vår entusiasm kommer inte slockna såsom politiska engagemang ofta gör. Vi har ett personligt intresse i det vi gör, vi har roligt och utvecklas. Var och en på sitt sätt, i sin takt och tillsammans har vi en förödande effekt på ett förödande samhällssystem.

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!