Ledare 2-12

-

Petter Bergström

–

Gudhem 1:a maj 2012

1:a majstal

Det är första maj och den första majsen sticker med små vita spetsar upp ur sålådorna. De senaste fyra dagarna har jag haft svårt att fokusera på arbete. Med ett underbart vårväder har det bara inte gått att sitta inne och jobba med tidningen. Jag har bytt syllstock, hammarband och panel på dasset samt lite annat smått ute. Annars mest bara gått omkring på gården, pysslat och njutit.

I går var vi på valborg hos några vänner i grannbyn. Jag och mannen på gården började som vanligt prata om alla projekt vi har på gång, allt man kan bygga och skulle kunna göra. När jag nu på morgonen stod i växthuset och gladdes åt mina majslådor funderade jag på varför man hela tiden strävar framåt, vill mer? Jag skulle väl vara helt nöjd med att bara gå här med familjen och pula med det som redan är? Ändå poppar det ständigt upp nya idéer och drömmar.

Det är trettio grader varmt i växthuset och jag ser hur majs efter majs tränger sig upp. Alla andra grödor är uppe sedan länge, nu återstår bara bönorna. Vid majssådden häromdagen blev jag plötsligt osäker på vilken burk med torkad majs som var utsädet från i höstas och vilka som var till majsmjöl. 20 brödbackar såddes i lätt oro med 50-60 frön i varje, men det verkar ju varit rätt burk. Majsen är en gammal dröm som går i uppfyllelse, år efter år. Under ungefär en månads tid har vi lyxen att äta oss proppmätta på majskolvar med smör på sommarkvällarna. Sedan är vi nöjda och kan koka in majskorn på burk så vi har resten av året.

Nästa projekt är att lura ut hur vi ska använda växthuset på bästa sätt för att kunna få färska grönsaker och frukter därifrån under vinter och vår. Många nya odlingsdrömmar står sedan och väntar på sin tur. Jag tror många känner igen sig; odlare, med större och större trädgårdar, hemmasnickrare som aldrig blir klara med sina hus, självhushållare med hundratals projekt på gång i huvudet och på gården. Stressar vi bara framåt och tänker att vi blir lyckliga vid nästa mål? Eller ser vi skapandet som ett behov vi har, ett utvecklingsarbete att njuta av och som alltid ska pågå?

Egentligen kan man nog ofta vara lycklig och nöjd som man har det. Det finns alltid redan färdiga saker att glädjas åt; årstiderna, barnen, färskpotatisen, dofterna, musiken, maten, vännerna eller hönsen, att man har arbete eller bostad och är frisk. Att skjuta på glädjen tills man har mer, är att neka sig glädje. Likväl verkar man behöva drömmar och mål att bära på också. Som en bieffekt blir det ibland också precis som man tänkt sig och frukten av arbetet kan ge frön till nya drömmar.

Vi sparar alltid en välpollinerad majsrad mitt i odlingen, för utsäde. Den får stå och torka så länge det går på hösten. När frost eller fukt hotar, hänger vi in kolvarna skalade över vedspisen och låter dem torka tills man lätt vrider av majskornen mellan händerna. Genom att alltid välja frö från de kolvar man är mest nöjd med får man för varje år bättre resultat.

Man lär sig vilka frön som ger det man egentligen vill ha, och det går lättare och lättare att få dem att gro.

/Petter