Ledare 2-09

-

Petter Bergström

–

Gudhem 1:a maj 2009

Näsan i jorden

Idag kom årets smågrisar. Vi satte upp en ny stor och mysig hage åt dem igår, vid bäcken där hönsen och kalkonerna håller till. Det blev så himla fint. Fåren fick komma ut på ett fräscht välkomstbete och i morgon hägnar vi in i trädgården åt de gäss som inte ruvar, så de kan beta av den späda fina gräsmattan som skjuter upp. Kaninerna får också hjälpa till där, men för dem räcker inte låga grindar runt rabatter och kryddland, de får vara i en hage med elnät. Gården har vaknat till liv efter vinterns vila och känns som en liten by där alla har fullt upp; det betas, bökas, sandbadas, ruvas, dias, grävs och reds bon. Själva har vi just langat ut ytterligare ett gäng sålådor som var redo för det provisoriska växthuset.

Våren är alltings början: veden är klar och planer smids för årets projekt, frön sätts ned och djurungar ploppar upp. Man är ständigt alert på såtider och plantskötsel, födslar och kläckningar. Sommaren avlöser med hetta och höbärgning, ogräs och omsorg i odlingarna. Sedan kommer hösten, det stora avslutet. Vi skördar, slaktar och skyndar för att hinna, men går sakta mot stillhet, mer för var dag. Till sist vintern, det sköna mörkret och vilan, återhämtningen.

Om jag försöker titta på ett år uppifrån, ser jag hur förgängligt det är, det vi med sådan iver bygger upp. Vid jul är hela den prunkande trädgårdsodlingen nerplöjd, många av djuren är slaktade och all ved man högg håller man som bäst på att elda upp. Sedan börjar det om och strax är alla spår av fjolårets arbete uppätna eller uppeldade. Som en ekorre, maskros eller mullvad. Varv efter varv. Är livet så simpelt?

Jag går och hämtar mjölk hos grannen. Det är ett par kilometer, längs en stenmur stundvis kantad av blommande körsbär, som ett vitt tak över mig. Vid det bortersta gärdet vi tar hö på, blommar vitsippor fortfarande längs den lite skuggiga kanten. Jag ser att det även blommar vitt i svackan ute på gärdet där det finns nattviol, men jag gissar att det bara är tusenskönor så här års. Små ödlor värmer sig på stigen, men ilar snabbt in i torrgräset när jag närmar mig. Jag drar en djup suck och njuter av att stanna upp; känner in vårsolen som värmer mot huden och den varma vinden i hårstråna på mina armar. En snok ringlar diskret in i stenmuren. Jag stannar till på en träbro och tittar på den lilla bäcken. Den glittrar, men är helt tyst. Alla ljud får komma nära; de olika fågelsångerna, suset i träden och flugorna som surrar som vore det redan sommar. Blicken får glida över det kulliga betade landskapet och dungarna av lövträd. Inte är jag troende, men jag kan inte låta blir att upprepa för mig själv: Gud finns överallt.

På vägen tillbaks är jag spänd på att komma hem och se hur smågrisarna hittar i sin nya hage. Jag tänker att jag vill bara få vara i det här, det räcker med det. I våren, i allt som händer. Jag vill ha mitt simpla år, så jag hinner se och vara med. Det känns som en naturlig cykel, en överskådlig tidsrymd att förhålla sig till och leva i. Vår, sommar, höst och vinter. Planera, arbeta, skörda och vila. Börja om igen. Gång på gång, så jag hinner ta in vad som händer, hinner hitta mina egna rutiner.

Jag kommer in på gården. Fåren ligger och idisslar i en slänt med sina lamm tätt omkring sig. Grisarna går med näsan i backen, uppslukade av det som kan finnas under grässvålen. Jag tror jag vet precis hur de känner, hur de tar in omvärlden. Det är roligt att jobba med långsiktiga, svåra och bestående saker också, men det är nog i ögonblicket jag hittar livets essens. I grunden är jag väl som vilken höna, gris eller kanin som helst.

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!