Ledare 2-05

-

Petter Bergström

–

Vårsådd, bröd och frihet

Nu är det sådd som gäller. Två-tre veckors krypande, krattande, pillande och vattnande. Nu ligger Återläsare över hela Sverige på knä och försöker få fröna att hamna så jämt som möjligt i raden. Nej, en del står dubbelvikta också, men alla tar nog upp en solvarm jordklump i handen ibland, smular den mellan fingrarna och tycker att det känns väldigt mysigt och spännande. Och även den erfarne odlaren kan en vecka efter sådd känna ett helt obefogat sting av oro för att det inte ska komma upp någonting alls. För nybörjaren kan det gå så långt att man pillar upp ett frö eller en sättpotatis för att se om det grott något.

När allt är sått ska de förodlade plantorna ut och det är nästan roligast av alltihop för det blir ju någonting direkt, till skillnad mot sådden. Först kålplantorna och sedan när järnnätterna är över tomat, majs och gurkfamiljen. Några har köpt ett par plantor av varje och vårdar dem osäkert och ömt som spädbarn. Andra har växthus och drivbänkar fulla med sålådor och matar nu med van hand ut hundratals plant av varje sort för att kunna försörja familj, släkt och vänner med grönsaker hela året. Alla tycker dock att det hela känns väldigt viktigt och stort.

Förr i tiden var förberedelser och ritualer inför sådd av helt annan kaliber än i dag. Ofta började det redan vid jul då man på många ställen bakade en såkaka eller ett ”maktbröd”, varav halva brödet skulle delas lika bland gårdens folk och dragare vid nyår. Efter diverse seder och småfester kring gödsling, plöjning och harvning delade man åter lika på den resterande halvan av maktbrödet inför själva sådden. Alla på gården var från botten av sig själva engagerade och angelägna om att sådden skulle gå bra. Precis som de var när djuren skulle få sina ungar och vid höbärgningen, skörden och slakten. Allt var stort och viktigt. Det handlade ju om att en själv och de sina skulle överleva, kunna ha det bra och vara fria.

Många äldre idag kan reta ihjäl sig på den unga generationens slapphet och nonchalans. -”Är det inte roligt att jobba, då skiter di i det. Och får di inte pengar på annat sätt är det bara gå till sociala så får di så di kunne köpa sig fyra ton petäter i månaden. Om inte allt gick åt till CD-skivor vill säga”. Men samma gamlingar kan också glädjas över alla de förbättringar för de unga som skett sedan de själva var små, så jag tror inte det handlar om bitter missunsamhet från deras sida. Jag tror de innerst inne är sorgsna för att de ser de ungas vilsenhet och ointresse för att ta tag i sina liv. Den själsliga torftigheten mitt i överflödet.

Så hur kommer det sig då att vi unga, tryggt inlindade i välfärdssamhällets skyddsnät, ändå upplever vår lilla vårsådd som något stort och viktigt? Kan det vara så att vi anar att den fortfarande är en nyckel till att överleva, kunna ha det bra och vara fria? Och den dag odlingar och andra bestyr går så bra att man vågar gå ner till halvtid på jobbet, då är man plötsligt väldigt mån om att lyckas med vårsådden. För även om en misslyckad skörd i dag inte innebär svält, så kan det vara ett steg tillbaks mot att sälja sin tid till arbetsgivare eller hoppande mellan olika bidragsformer och kanske ett mindre fritt liv. Då är det nästan så att man vill baka ett maktbröd till jul.

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!