Ledare 1-12

-

Petter Bergström

–

Gudhem 5:e februari 2012

Det nya matlandet Sverige

Innan det blivit ljust i morse gick vi i hönshuset och valde ut 12 ungtuppar som var färdiga för slakt. De flyttades över till en egen box och just nu hämtar vi några i taget. Jo, de har fått alla behov tillfredsställda i sina tuppliv; framruvade och uppfödda av en riktig hönsmamma, fri tillgång till mat, skydd från rovdjur och i det närmaste total frihet i en jättehage med gräs, bäckar och gödselstack. Och nu när vi slaktar dem blir de inte mer stressade än när man tar upp en tupp för att klappa den.

Ändå kommer funderingarna: Är det rätt? Hur mycket förstår en tupp? Har det med saken att göra? Tjipp tjopp, 12 tupphuvuden i snön. Och ett gåshuvud. Det kanske är bättre att bara ha stora djur, så blir det inte så många liv? Fast det känns svårare med grisarna… Varför tänker jag annorlunda än andra rovdjur/allätare? Bör jag det? Frågor tränger sig fram, trots att vi pysslar om våra djur på bästa tänkbara sätt.

Eller kanske just därför. Det är frågor man kan undvika genom att köpa sitt kött i affären. Men ska jag nu äta kött vill jag nog inte undvika vare sig slakten eller de svåra frågorna. Bra saker är oftast inte bara saker. Köttbiten i grytan inte bara en köttbit, utan även ett medvetet val. Eller en påminnelse om tvekan. Svampen inte bara en svamp utan kanske ett minne av en fin skogsutflykt.

I går tog jag in sålådor med jord på värmning i köket. Fröpåsar med chili, paprika och en del av tomaterna ligger uppradade på köksbänken. Det är dags att börja nu. Odlingen är inget jag drar mig för eller som väcker svåra frågor, jag blir bara lugn av att pyssla med växter. Det är rogivande att så, kruka om, plantera ut, rensa, skörda, ja hela vägen fram till grönsaken på tallriken. Grönsaken som inte bara är en grönsak, utan resultatet av egen planering och en sommars kär odlingsmöda.

Rådgivare inom ”landsbygdsturism” och ”Det nya matlandet Sverige” tipsar gårdarna om att ”upplevelsen säljer”; att grönsakerna man kommer hem med från gårdsbutiken har ett extra värde om man fått gå runt lite på gården, tittat i odlingar, på djuren och arbetet. I matkassen finns då lite av det sammanhang vi berövats. Det är sant, men det gör ont när jag tänker mig familjen som kommer hem till lägenheten med den dyra kassen och känner att de varit med om något fint och äkta. Tacksamma för smulor av en verklighet många skulle vilja ha så mycket mer av. Arbetet, skördandets stolthet eller slaktens sorgmod hör maten till, som smak, doft och konsistens. Det är ett grovt systemfel att vi byggt bort matens sammanhang ur våra liv.

Det är en del krossat tegel i jorden och lite torkat fruktkött kvar på paprikafröna, men det blir bra ändå. Den tinade och varma jorden smular sig fint. Jag brer ut rätt tjockt med frön av ”Röd tjock chili”, dels är jag osäker på grobarheten, dels har vi snöat in på chilisås…

Jag tror ”det nya matlandet Sverige” kan bli något mycket större och kanske annat än jordbruksministern tänkt sig. Ett myller av kokböcker och kockprogram talar för att folk inte bara vill bli ”mat-turister” utan även vill ta sig tid att laga sin mat själva igen. För många ingår nog även en viss del egna råvaror i planerna, en tredjedel av befolkningen säger sig vilja flytta till landet och ”leva närmare naturen”. Somliga är redan på god väg; i januari i år letade 163.000 svenskar efter kunskap om självhushållning på Alternativ.nu. Just nu är det många fler än jag som börjar plocka med fröer och sålådor, i det nya matlandet Sverige där en del av maten redan håller på att återfå sitt sammanhang.

I det snabbsnurrande, globala cyberlivet kan man ändå stå stadigt på jorden med fötterna i myllan och med tre mål riktig mat i magen. I kväll blir det tupp- och gåslever i gräddsås.

/Petter