Ur Åter 1/09 Lästid: 4 minuter

Ledare 1-09

-

Gudhem 30:e januari 2009

Tankar vid veden

Camilla har just kluvit upp det sista av gårdagens vedlass och det är dags att hämta mer. Det är lite disigt, men behagligt vindstilla och varmt i luften. Vi röjer undan ett snår av aspsly vid en liten vacker slänt framför en halvt raserad stenmur. Den ligger i perfekt söderläge framför en ekdunge, vättande ner mot en mindre bäck med kristallklart vatten som porlar och virvlar runt rötter, is och stenar. Vi tar ner ett gäng alar som växt upp i bäcken men sparar ett sötkörsbär, ett par småbjörkar och en ek som frösått sig i kanten. I ekdungen bakom oss, så nära slänten de kan komma, ligger grannens kor och idisslar och tittar på oss. De har valt ett bra ställe, här skulle jag också kunna tänka mig att ligga på dagarna, tänker jag. Det är verkligen en särskild plats. Jag skulle vilja att det inte såg helt annorlunda ut på den här platsen om hundra år. Jag vill att två-tre generationer då har vårdat och satt sin prägel på den, men inte förstört den. Jag får plötsligt en mardrömssyn av en stor parkeringsplats utanför ett köpcentrum. Usch, utvecklingen går både för fort och åt fel håll, jag är rädd och känner mig maktlös. Ibland tycker jag det ser mörkt ut för världen och att det känns meningslöst att kämpa med småsaker. Världen är ju så stor så stor och det man själv kan göra är så litet och förgängligt.

Vi slänger upp veden på kärran och drar ihop riset. Jag tänker på de många människor som genom tiderna just precis här samlat ved, snyggat till efter sig och njutit av det vackra. Hundratals generationer. Varför har jag en olustig känsla av att vara bland de sista?

Hem och äta lunch, sedan ut och hugga. Det är fridfullt och tyst på gården, sånär som på en tupp och gässen som skränar till ibland. Det har varit en långsam och skön vinter. Fortfarande brinner det i kökspannan nästan hela dagarna. Ännu många mörka morgontimmar innan man kan släppa ut djuren, tidiga kvällar med barnen. Vedträ efter vedträ klyvs och vårens projekt myllrar i bakhuvudet: efter veden vill jag hinna fortsätta lite på växthusbygget och laga lite mer tak, innan vårbruket börjar. I kväll ska jag skicka in årets fröbeställning. Det blir mindre än vanligt, fröodlingen förra året gick bra, så vi har eget utsäde av det mesta.

Tankarna ömsom går, ömsom står stilla. Det lilla vedlasset vi hämtat blir kluvet och staplat lagom till mörkret faller och sedan är det dags att ge djuren, hjälpa barnen med läxorna, tända i spisen och laga middag. Samma sak nästa dag, och nästa, tills vi fått ihop årsbehovet av ved till värme, varmvatten och matlagning. Kanske tre veckor till.

Så ser det ut i min lilla värld just nu. Under tiden anläggs många nya köpcentrum med tillhörande parkeringsplatser. Det byggs flera nya kol- och kärnkraftverk. Regnskog huggs ner och sjöar förgiftas. När vi är klara med veden har ytterligare 300.000 barn dött av svält och 2500 arter utrotats. Det är rätt illa ställt med vår jord. Och här går jag och tänker att det nog påverkar om jag kämpar med att minska min lilla andel av världens konsumerade fossila bränslen, kärnkraftsel och importerade produkter.

Fåfängt. Men jag vet inte vad jag annars ska göra. Ändå; en praktisk handling, även om den är liten, förändrar på riktigt. Det man säger och tycker, det blir kanske inte mer än så, men det man gör, det blir gjort. Det vet jag säkert. Det jag tror och hoppas på är att gott föder gott. Visar man att man bryr sig, kommer andra att bry sig. Om vi själva gör vårt bästa för att leva på ett ekologiskt hållbart och solidariskt sätt, då kommer våra barn säkert också att göra det. Det tog inte många generationer att bygga industrisamhället. Informationssamhället gick ännu fortare. Hur snabbt kan vi bygga ekosamhället?

/Petter


Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!

Fler artiklar av
Fler artiklar i Åter 1/09 Fler artiklar om Ledare