Ledare 1-07

-

Petter Bergström

–

Vinterns viktiga vila

Ibland, när jag under någon hektisk period rusar in i verkstan för att riva åt mig några plank och en näve spik, händer det att det borta vid hyvelbänken flimrar förbi en sinnesbild av en gubbe med skägg. Han vänder sakta på hyveln, blundar med ena ögat och kisar med det andra bortefter sulan för att se hur mycket hyvelstålet sticker ut. Lugn, gnolande, i träskor. Han mumlar något i det stora skägget och knackar ut stålet lite med hammaren. I hans snickarbod finns ingen som tänker på tid. Fast det står en gammal väckarklocka bland stämjärnen, otickandes. Han tar ett par tag igen. Stålet är nybrynt och den hyvlade ytan blänker. Det blir bra tycker han. -Undrar just om jag någonsin får tid att stå och pyssla så där igen, tänker jag då och springer vidare med mina plank. Nej, den tiden är nog förbi.

Men så kommer vintern. Den kom sent i år, men den kom. Alltså den riktiga, gnistrande kalla. Den som knarrar under fötterna när man går i de upptrampade gångarna mellan huset, vedtornet, dasset, ladugården och snickarboden. Den kritvita snön glittrar och bländar, men sen kommer skymningen fort. Det förra året tog slut långt innan det nya ens funderat på att börja och förutom veden är det inte så mycket man kan göra egentligen, jag får känslan av bonustid. Och så plötsligt står jag där ändå, hyvlandes med långa tag och stryker med handen över den blanka ytan. Det blir väldigt fint och jag nynnar nöjt och lite osammanhängande.

Ja, jag tycker verkligen om vintern. Jag behöver kylans lugnare tempo och de mörka kvällarnas lyx. Förråd fyllda med grönsaker, frukt och kött av alla de slag och kungliga måltider varje dag. Jag älskar att det brinner i vedspis eller kökspanna från morgon till kväll och att det alltid finns varmvatten att duscha i på kvällen. Att det finns tid till hantverk och alla de där roliga inomhus-byggprojekten, tid att varva ner. På vintern kommer jag lättare in i det där säregna lugnet. Lugnet som vi moderna människor tycks ha så svårt att hitta. Vår, sommar och höst har en tendens att springa i väg tycker jag, även för oss som sökt oss till det ”lugna” livet på landet. Det blir lätt så mycket man vill göra. Det är väl kanske inte så mycket jobb att t ex skaffa några får, men snart börjar det bubbla i en: man vill ju ta hand om de vackra fårskinnen också! Och ta eget hö, lära sig slakta, klippa och ta hand om ullen! Och ha tid att umgås med sin lilla flock förstås. Har man då kanske samtidigt börjat odla på allvar, anlägga en örtagård och rusta upp den gamla smedjan, då kan det bli mycket. Många måste ju dessutom, åtminstone till en början, ha kvar sitt ganska krävande heltidsjobb.

Så efter nästan ett år av stress och oro för allt man måste, entusiasm och glädje för allt man ville, och svett, skratt och stolthet för allt man gjorde, kommer vintern och lägger ett tjockt snötäcke över alltihop. Det är dags för en paus och låta tiden frysa ett tag, tills man hunnit i kapp sig själv, samlat ihop sig själv, kanske vid hyvelbänken eller vävstolen. Det behövs, för snart, alldeles snart drar det nya året i gång; jag har redan haft vårsolen på besök i snickarboden flera gånger.

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!