Ledare
-
Petter Bergström
–
Som att dricka vatten ur en liten skogsbäck
Iskallt och kristallklart, med en trollsk smak av jord och mörkgrön mossa. Med läpparna mot vattenytan sneglandes upp mot bäckens små virvlar runt stenar och nedfallna grenar. Som att suga i sig en bit av skogen. En bit som känns kall i magen en liten stund på väg genom en själv.
Eftersom vi utökade vår fårflock med lite värmlandsfår förra året blev det ganska mycket att slakta i höstas. Elva lamm och tackan Ester. Plus två grisar och ett femtiotal ungtuppar. Vi var också tvungna att ta bort den gamla kära tackan Sola som börjat bli dålig. Henne tog vi inte vara på utan begravde. Slakten som alltid är en omvälvande upplevelse kändes denna gång lite extra. Eftersom vi varken hade frys, varmvatten eller fungerande avlopp var det också rätt tungrott att ta vara på allt. I efterhand känns det som om jag under en månads tid gick omkring i ett töcken av blod, inälvor, kött, fett, salt och rök. Vi skar och malde, stoppade och kokade, smälte och silade och försökte hålla ordning på alla konserveringsglas och bunkar med kött, fett och saltlag. Mitt upp i allt såg vi att Siri, vår andra gammeltacka, blev ledsen. Hon började hytta irriterat mot ungarna och de andra fåren när de var för närgångna. Hon saknade Sola. Plötsligt kändes allt så konstigt, fast jag försökte att inte släppa fram det. Jag fortsatte stycka, skära, putsa för att hinna ta hand om allt men någonstans i bakhuvudet malde tvivlet: vad håller jag på med egentligen? Jag vet inte, inte nu, jag ska tänka på det sen, när allt är klart.
Och en dag var det klart. I jordkällaren mängder av inkokta delikatesser: sadel, kotlett, karré, kyckling mm i mustiga buljonger, i den gamla mjölktanken saltköttet och i kallskafferiet det rökta. En underbar känsla. Någon dimmig tvehågsamhet kunde jag inte dra fram igen.
En kväll nyligen satt vi och åt på ett lammlår. Alla lammlår hade vi kallrökt och de blev perfekta. Sälta och rök hade trängt in tillräckligt för att de skulle hålla sig men lämnat de inre tjocka delarna röda och saftiga. Köttet hade satt sig på ett fint sätt utan att torka för mycket och de tunna mjuka skivorna var extremt möra. Det gick inte sluta äta. Barnen brukar ofta undra vem det är vi äter på. Sånt kan jag ju naturligtvis inte hålla ordning på, men just nu visste jag att det var Ester eftersom det var ett fårlår. Jag började tänka på henne och de fyra år vi känt varandra. Tillsammans med det goda råa köttet bubblade en stark känsla upp inom mig igen. Ingen känsla av tivel denna gång. Fast inget annat heller. Inte jobbig, bara… stark. Som att dricka vatten ur en liten skogsbäck. Som man då, mer än annars, kan känna att man verkligen dricker vatten, kände jag verkligen att jag åt någons kött. Som när man en av tusen gånger håller sitt barn och plötsligt känner att man… håller sitt barn.
Livet faller lätt in i rutiner, vi har inte tid eller ork att vara känslomässigt närvarande vid varje val och handling. Ju mer stressad och komplicerad tillvaro, desto mer rutiner krävs för att klara vardagen. Då är nog dessa glimtar av livets verkliga vara, värda att släppa fram. Kanske har de med sig ett litet budskap om vad man egentligen tycker är rätt eller fel, viktigt eller oviktigt. Eller bara en påminnelse om att man ska försöka att verkligen vara där man är och göra det man gör.
/Petter
Tidningsversionen Klicka här för att läsa!
Fler artiklar av Petter Bergström
