Ledare 3-07

-

Petter Bergström

–

Höbärgning

I går när vi plockade ihop hässjorna blev jag ståendes med en stör i näven. En sliten blank med en S-böj längst ned. Det är fjärde året vi hässjar vårt hö och jag tror jag hajjat till varje gång över att man kan använda en så lustig stör i en hässja. Den måste hängt med i åtminstone 70 år, varit med om en helt annan värld. Fast 70 år, det är ju lite egentligen, men det känns väldigt avlägset. Kanske för att världen bytt skepnad så totalt. Flera gånger om. Dataspel, internet, cd- och mp3-spelare, och mobiltelefoner som dagens ungdomar pysslar med, det fanns inte ens när jag var tonåring för bara 20 år sedan. Och mina leksaker, ja hela den världen med möbler, kläder, tvättmaskiner, TV-apparater, och LP-skivor, är uppeldad eller nergrävd på sopstationer, ovanpå allt från världen som var innan den. Det är som om en helt ny värld måste skapas för varje generation. Allt är så flyktigt, så värdelöst. Köpa, slänga, nytt, vidare, framåt. Det går för fort nu.

Jag höll hårt i stören som flög den annars ur händerna på mig, såg mig omkring och tänkte att det här gärdet såg nog i alla fall ut ungefär likadant då, för 70 år sedan. Fast… ja, hela scenen egentligen. De barnen sprang nog också och åt körsbär och hallon utefter stenmurarna, medan föräldrarna plockade av höet. Tills det var dags för middag och de gick tillsammans upp till huset, vårt hus, småpratandes. Kvinnan plockade med sig ved in från vårt vedskjul och tände i vår vedspis, medan mannen tog upp lite färskpotatis och bad barnen hämta morötter, sallad, ett dillknippe och två lökar. Ur vår jord. Jag såg framför mig hur de gjorde allt vi brukar göra och en kort stund fick jag en svindlande insikt om att de nog är närmare än jag trott. De tysta från den där världen jag bara sett på gamla foton och i svartvita journalfilmer. Och de var glada för de visste att innan kvällen var slut skulle de ha allt hö bärgat under tak. Plötsligt hade de blivit gamla och jag hann precis skymta deras ryggar försvinna bort längs grusvägen. Krökta av det vemod vi också kommer känna den dag vi för alltid lämnar gården. Om vi ändå kunnat få ta varandra i hand.

Det kändes lite magiskt, där jag stod med min krokiga hässjestör, som vore den en länk genom tiden. Allt har inte förändrats ändå. Solen går fortarande upp och människorna strävar som vanligt på med att ordna det bra för sig själva och dem de älskar. Vi blir glada och uppspelta, sörjer och är oroliga. Hela tiden mitt uppe i våra liv.

Men vi är kanske lite mer vilsna i dag. Vi har inte så många fasta hållpunkter. När hela världen tappat fotfästet i en brant slänt och inte kan göra annat än att fortsätta springa neråt, då klamrar vi oss desperat fast vid Kalle Anka på julafton. Oseendes att fåglarna fortfarande flyttar och kommer tillbaks, första frostnatten kommer och myrorna vaknar på våren. Vi har släppt för många av våra årliga ritualer, knutna till naturen: när bären plockas, när fröerna sås, när jorden plöjs och djuren slaktas. Dessa återkommande jordnära sysslor, vi får inte leja bort för många av dem; vi behöver dem för att stanna upp, känna in tidens gång och reflektera en stund över oss själva.

Onödigt traditionsbevarande har jag aldrig haft tid över till. Att hässja har jag bara sett på som en ekologisk och säker metod att ta hö på, men nu känner jag att det nog är något jag måste fortsätta med. Det har blivit en milstolpe i mitt självhushållar-år, lika trygg som när Arne Weise sa “Ytterligare ett år har gått…”. Och om ytterligare 70 år kommer världen att ha förändrats ännu mer. Jag försöker att inte oroas, men vill gärna tro att åtminstone ett barnbarn kanske blir ståendes med just den här hässjestören. Och drömmer sig bort om hur det kan ha varit när vi gick här på gärdena, får lite mer perspektiv på sin egen föränderliga värld och kanske en luddig känsla av att det ändå finns en tråd genom alltihop.

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!