Ledare
-
Petter Bergström
–
Snart stjäl nuet
Jag har lovat mig själv att aldrig tänka – snart… Men när det är så här mycket att göra tänker man gärna – snart lugnar det ner sig. Ogräset och sniglarna, broccolin och alla bär som plötsligt är mogna, rakuugnen och ruvredena som ska byggas och systerns bröllop i Hälsingland på lördag och lerfaten som ska vara brända innan dess. Lägligt nog drabbas jag för första gången av potatisbladmögel och måste snabbt slå och bränna all blast för att rädda skörden. Det har varit järnet i flera veckor och om fyra timmar går tåget till Hälsingland.
Men jag är livrädd för att tänka – snart… Det är ordet som stjäl nuet, som gör att man inte är 100% närvarande i det man gör utan står ut lite grann för att kunna njuta senare. Egentligen är allt perfekt. Jag vill inte leva mitt liv två steg framför mig själv. Om jag inte kan njuta nu så kan jag inte heller njuta sen, då kommer ett nytt snart.
Jag tycker mig ha märkt att om jag slutar försöka forcera situationen och accepterar att allt är kaos och panik så känns det lättare. Jag kan till och med njuta av situationen och få en kick av allt som händer. Helt plötligt har allt vänt och man har 150 långa mörka vinterkvällar framför sig. Då gäller det att inte bli rastlös utan att hitta njutningen i det istället.
Självförsörjningens viktigaste läxa för min del är att lära mig behålla och samtidigt släppa kontrollen. Självförsörjning är att hoppa på livets tåg. Det går hit och dit, upp och ner, fort och sakta. Det handlar om att hänga med och inte kämpa emot. Ett organiskt liv med en organisk tid som inte går att mäta eller räkna ut. Man kan inte veta att potatisen slår fel och hönshuset brinner upp men att det blir ett fantastiskt bär-, svamp- och äppelår. Livet lever och det är en skymf att längta och vänta tills det här är över och bara jag blir klar med detta…
Om man jobbar med något man inte vill, bor någonstans man inte vill bo på eller gör något annat som känns fel är det också lätt att förledas att tänka snart… istället för att börja gå och njuta av vägen. Den som väntar väntar förgäves. På dödsbädden kommer ingen att tacka en för att man stod ut. Att man tänkte – snart…
Så här klok är det svårt att vara när man tycker jorden snurrar så fort att man inte hinner sätta ner fötterna och det känns helt omöjligt att lyckas landa i nuet och jorda sig lite grann. Dessa dagar skulle jag nästan kunna avråda folk från att flytta till landet och istället hänvisa till storstadens lugnare tempo.
/Petter
Tidningsversionen Klicka här för att läsa!
Fler artiklar av Petter Bergström
