Ledare 2-11

-

Petter Bergström

–

Gudhem 1:a maj 2011

Gör det långsamt ibland

I påskas eldade vi de största rishögar jag sett på länge. För att få ved röjer vi fram stenmurar och diken åt en granne. Det blir mycket ris, i år dubbelt så mycket eftersom det nu var två årsförbrukningar som skulle hem. Föregående år var det så djup snö att vi valde att inte hämta någon ved utan använda vårt ”buffert-årsförråd”. Vi drog igång redan i december. Det blev förstås ännu mer snö än förra året och tungt pulsade vi fram med såg, ris och ved. Gången vi trampade upp på väg till arbetet yrde igen varje natt och det tog tid bara att komma på plats och hem igen varje dag. Men vi var ju ute i god tid och valde att ändå bara hålla på några timmar om dagen. Om barnen var med gjorde vi upp eld och fikade så det ibland bara blev någon timmes effektivt vedarbete.

Plötsligt hade det gått två månader. Nu när vi hade dubbelt med ved att hämta sölade vi värre än någonsin. Jag borde fått tuppjuck egentligen. Van att ha mycket att göra, kommer frustrationen ofta som ett brev på posten om något går ”onödigt” sakta. Men nej, jag njöt av långsamheten, det var något jag saknat sedan… jag vet inte när. Att få jobba sig lite behagligt trött, fika, prata, titta på barnen som lekte sjörövarskepp i de fällda träden. Det kändes som semester att lomma iväg genom djupsnön med motorsåg och fika på en pulka efteråt. Dag efter dag, vecka efter vecka.

Jag är nog inte ensam om att ofta försöka ”rappa av” saker. Att vilja jobba effektivt och använda sig av smarta redskap är väl en mänsklig och medfödd drift, ofta nödvändig, ibland en förbannelse. Medsiktet inställt på att komma i mål så snabbt som möjligt ger man sig inte precis hän åt den vackra vägen. Arbetandets egna kvalitéer, som man kunnat få ta del av om man bara offrat lite tid och uppmärksamhet, får man då söka på sin ”lediga” tid. Rätt vad det är snubblar man runt på omvägar i brådskans labyrint;att skynda hem med veden så man hinner ta en skogspromenad, att undvika tidskrävande kroppsarbete så man hinner åka och träna, att inte låta barnen hjälpa till för då tar det längre tid och man hinner inte umgås med dem, att ta bilen till jobbet så man hinner hem och ta en promenad eller cykeltur. Eller så skyndar man sig bara av gammal vana, för att man brukar vara tvungen till det.

Veden är klar sedan en tid tillbaks nu, våren är här, tempot och energin är åter på topp. Jag har tusen saker att hålla i huvudet, tusen saker att blir klar med i tid, men har nog lärt något under min sävliga vinter. Allt det där rutinartade; ogräsrensningen, disken, bärplockningen, matlagningen, vedhuggningen, de dagliga bestyren med djuren, som kanske fallit ner i en vardaglig grådassighet, det blir inte mer spännande av att vi snabbt rappar av det. Att däremot göra det extra sakta någon gång kan ånyo skänka skimmer åt sysslan. Att så som första gången ge det tid och uppmärksamhet. Att hitta tillbaks till känslan och anledningen till att man skaffade djuren, flyttade till landet, började såga sin egen ved och odla sina egna grönsaker; att få vara långsam och närvarande.

/Petter