Ledare 2-03

-

Petter Bergström

–

Att känna livskraften

Det var första gången ett lamm dog för mig. Han var så trött, så trött och han ville liksom inte hjälpa till. Och jag kämpade, gud vad jag kämpade, om han bara kunde få i sig lite råmjölk i alla fall. Precis när jag skulle ge upp så ställde han sig upp och försökte äta. Men säckade ihop igen. Jag skulle gett vad som helst för att han skulle få hoppa omkring och busa med de andra lammen, dyka in under mamman och ta sig en slurk varm mjölk och sedan sprätta i väg igen på ett nytt busryck. Jag höll upp honom under tackan och ledde munnen till spenen men varje gång stretade han envist emot med de sista av sina små krafter. Plötligt drack han lite av råmjölken i flaskan och jag kände hopp. Efteråt blev han liggandes på sidan. Jag sov med honom i sängen för att han skulle hålla sig varm och till slut verkade han faktiskt bli bättre. På tredje dagen drack han nästan själv från mamman och jag lät honom vara kvar hos henne över natten. På morgonen låg han orörlig i halmen, alldeles kall i munnen. Med gråten i halsen slog jag ihjäl honom och förbannade mig själv att jag inte gjort det på en gång. Tre dygn fick han lida, fast jag innerst inne visste att han bara ville bort från alltihop, att det inte var någon mening.

Sedan dess har några till lammungar och griskultingar dött, men inga fler har fått lida; jag känner mig nu tryggare i att kunna bedöma livskraften. Eller snarare att få en känsla av den. Det är nog inget andligt, utan handlar kanske bara om att hjärnan gör en sammanställning av en massa omedvetna intryck. Men det kommer till mig som en känsla, likt odlaren som ”vet” när en växt är på gång och när den stannat, när den behöver vatten, näring eller omskolning.

Det är den känsla som gör mig lugn fast mitt barn ligger och flämtar i min famn med hög feber. Som säger att det är lugnt, hon klarar det. Det är den känsla som är så lätt att tappa bort om en läkare eller specialist skulle säga att hon måste ha antibiotika och jag vet att det inte behövs men vågar inte säga emot, för tänk om jag har fel… Dessa förbannade men älskade specialister som räddat livet på oss, lärt oss och hjälpt oss så mycket, men istället tagit tron på oss själva. Inte bara tron på att vi kan sköta egna djur, bygga våra egna hus, odla vår egen mat och själva ta hand om våra egna barn och sjuka, utan även tron på vår egen känsla.

Hur skulle våra liv se ut om vi vågade lyssna mer på dessa små budskap från vårt undermedvetna? Kanske skulle man inse att det inte finns någon livskraft kvar i det förhållande man kämpat så länge i. Kanske skulle man förstå att man egentligen inte tycker om sina kompisar och jobbet är skit och hela ens livsdröm är ett stort självbedrägeri. Kanske skulle det vara lättare att hitta människor och relationer med livskraft, lättare att hitta rätt fåra igen?

Hur skulle samhället se ut om det styrdes mer av våra känslor? Nej, det är för stort för att man ska kunna känna något. Även om man vet att hönan i äggfabriken och kaffeplockaren i Sydamerika lider, så är det för långt bort. Man kan inte klandra dagens barn som häver i sig köpekorv och hamburgare och gråter när hästen på ridskolan vrickat foten. Men om samhället vore lite mindre, om barnen gick och hälsade på grisarna och hönsen istället på dagarna, då jäklar skulle det bli andra bullar i köttproduktionen. Om vi bröt uran i utkanten av byn istället för hos urinnevånarna i Afrika, skulle vi då ha någon kärnkraft?

Trots världsläget tror jag att vi männsikor har en stark känsla för vad som är rätt och fel. Om bara verkligheten kommer lite närmare, så har vi nog rätt bra omdömesförmåga också.

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!