Ledare 1-08

-

Petter Bergström

–

Magin ökar

Nu yr snön utanför. Vägarna täcks. Men det är något som sjuder i och runt mig. En stillsam vinter har laddat för ännu en vår på gården. Snart börjar solen torka upp och värma byggnader och marker. Snart kommer de långa vårkvällarna, precis när jag börjar vilja ha dem. Inte riktigt än, vi ska göra färdigt veden först. Och plocka i ordning i uthus och bland verktyg och redskap inför årets arbeten, ta det lugnt ett litet tag till. Men den kommande vårens kraft jäser i mig, den skälver tyst som inför ett vulkanutbrott. I kväll ska vi gå igenom alla fröer inför årets odlingar, det är en höjdpunkt. Förra året odlade vi effektivt och rationellt, bara standardsorterna av varje gröda, för att hinna i kapp med annat, men i år blir det utsvävningar så det rasslar om det. Mängder med nya spännade sorter och jag längtar efter att få sätta nävarna i myllan igen. Jag känner mig redo och i full förtröstan.

Innan jag riktigt börjat min odlarbana gjorde jag noggranna tabeller för exakt när olika grödor skulle sås, hur mycket gödsel de skulle ha och vilka som trivdes eller vantrivdes bredvid varandra. När verkligheten sedan lade sig i hade jag inte så stor användning av de krångliga tabellerna, men jag minns att jag tvångsmässigt extrakollade odlingsböcker och kataloger för nästan varenda frö jag sådde. Osäker och orolig drömde jag om en självhushållarkalender. Där skulle det stå exakt vilka veckor man ska hålla på med veden, när man ska så löken, slakta tupparna, bärga höet, skörda vaxbönorna och gallra morötterna. “Den som inte vill gå i koppel måste kunna leda sig själv”, tänkte jag med stort allvar, och inget fick glömmas, bli försenat eller misslyckas. Kalendern skulle ge mig total kontroll och själslig frid.

Sedan blev det större odlingar, mer djur och barn och allt mindre tid för noggrannhet, osäkerhet och tvivel. Det var bara att chansa och köra på. Någon kalender har jag ännu inte fått tag i och sällan kan jag vara den där stenhårda chefen över mig själv, med perfekt överblick och beslutsförmåga. Det ena projektet avlöser det andra och jag uppslukas av dem, likt en bökande gris eller en anka snattrandes efter småkryp i strandkanten. Utan överblick tar jag emot de uppgifter som serveras och hoppas oroligt att det inte är för mycket jag glömt. Och till slut kommer vintern.

På vintern stannar allting upp. Då finns tid till självrannsakan och eftertanke. Då har man också en chans att sätta sig ner och göra en ordentlig utvärdering av det gångna året, men den chansen brukar jag tyvärr aldrig ta. Jag sågar och hugger min ved. Inget att ta ställning till, kroppen jobbar och huvudet vilar, jag njuter. Någorlunda faller saker på plats ändå och energin kommer tillbaks. Snabbare för varje år, tycker jag. Jag lär mig mitt instrument, spelar mer och mer avslappnat och vågar trixa lite för att det ska låta mer som jag vill. Magin ökar. I borttynandet av den gnagande oron och det tafatta handlaget blir kraften och glädjen kvar. Det blir nog likt en skrattande åskgud jag i år kastar mig ut i odlingar och gårdsliga bestyr…

/Petter

Tidningsversionen
Klicka här för att läsa!