Ledare
-
Petter Bergström
–
Åter i rörelse
Det finns nog ingen tidning som får ta emot så många glada adressändringar som Åter. Sannerligen lyser det upp det tråkiga registerarbetet när någon lämnar Alkalievägen 189E, 8tr och flyttar till Skomakartorpet eller Skogsgläntan. Ett litet fåtal flyttar åt andra hållet också, och det känns märkligt nog lika glädjande. Det är stort att inse att det är dags att gå vidare och det är alltid utvecklande att göra det.
Ännu en gång får nu också jag uppleva den svindlande känslan jag kände då, då jag för tretton år sedan lämnade stadslivet för ett enkelt men ändå omvälvande liv på det lilla torpet Kullen. -Tänk, en alldeles egen gård att reda sitt bo i, bygga, leva, skapa! Nya utmaningar och erfarenheter som väntar. Även om det inte blir samma radikala livsstilsförändring denna gång, så blir det ett nytt liv på många sätt.
Första dagen vi började leta efter en ny gård fick vi se en bild på en gammal gård i en by som heter Gudhem (Odens gamla boning). Mäklaren sa att om vi var intresserade fick vi komma upp samma dag och lämna ett bud, för budgivningen var i princip redan avslutad. Det gjorde vi inte; vi visste ju ingenting om gårdsmarknaden.
Tiden har gått och vi har genomsökt hela landet med ljus och lykta känns det som, utan att hitta vår gård. Hela tiden har den gamla ödegården i Gudhem funnits i bakhjärtat och vi har klandrat oss för att vi inte ens åkte dit och tittade. Inget efter Gudhem har gett den där varma känslan i maggropen, hur vi än försökt pressa fram den. Vi började bli rädda för att vi skulle bli kvar på torpet tills vi dog om vi gick och väntade på en känsla.
En dag ringde en bonde. Han hade slitit och vänt och vridit på sitt stora lantbruk i större delen av sitt liv utan att få vare sig pengar eller tid över. Krav på storskalighet och modernisering som skapade nya utgifter i en spiral osv. Nu ville han på något sätt lägga om riktning och börja det med en prenumeration på Åter. Vi pratade länge och när vi till sist skulle lägga på blev det en stunds tystnad. Jag fyllde den med att fråga om han kände till den gamla gården i Gudhem, eftersom jag såg på adressen att han bodde i närheten. Ja, det gjorde han, den stod fortfarande tom, en grannbonde hade köpt den för markens skull och jag fick ett telefonnummer.
Grannbonden och hans fru visade sig vara de varmaste och mest omtänksamma människor man kan tänka sig och nu tre veckor senare har vi gjort oss av med Kullen och köpt gården. Impulsivt -ja, men känslan var inte att ta miste på. Ett vrak för många men en drömgård för oss.
Nu är gården inte i skick att ta emot gäster, men i ett senare skede kanske det kan bli aktuellt med kurser som tidigare nämnts. Vi måste först lägga vår kraft och tid på att laga hålen i taken på alla byggnader, sätta in fönster, fixa vatten osv.
Ja, tungt arbete väntar, men gud så spännande!
/Petter
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
(Karin Boye, 1927)
Tidningsversionen Klicka här för att läsa!
Fler artiklar av Petter Bergström
