Skribent: Anna Wahllund

Skarsnön knastrar under fötterna. Finkorniga puderflingor faller lätt genom det blekgrå vinterdagsljuset. Den sista sträckan är det inte ens stig, utan vi banar oss fram mellan höga granar och undervegetation. Knappt synlig under nedhängande grenar skymtar den plötsligt. En farstukvist av ohyvlade stockar och en grå grov plankvägg. När jag klivit över tröskeln befinner jag mig plötsligt en halvmeter under marknivå. Det är en underlig känsla att befinna sig i ombonad stugvärme med den vinterkalla vildskogen så nära inpå sig.

Mitt i Värmland, på Björklångsberg i Selma Lagerlöfs Fryksdalen, bor de som kallar sig Skogsfolket. En dryg mil på slingriga skogsvägar leder oss fram till torpet ”Gläntan”, som är Skogsfolkets centrala, gemensamma punkt. Jag blickar ut över nejden: milsvid granskog, i dalbottnen en glittrande tjärn. Luften är klar och frisk här på över trehundra meters höjd. Knappt några bilar passerar på den smala, vindlande skogsvägen. Det enda som hörs är fåglarnas sång, suset av vind i trädkronorna, och enstaka råmanden från kohagen. I en gammal fäbod några hundra meter längre bort bor Per och Laila, som startade projektet för tretton år sedan. I övrigt är Skogsfolkets medlemmar, bestående av ett tiotal hushåll, utspridda över ett större område i skogarna kring Gläntan.