Läsarbrev & Reportage, Utflyttarbrev
-
Malin Axelsson
I ett annat liv drev vi ett eget företag och lönearbetade samtidigt som tidningsbud och industrimekaniker. Vi jobbade alldeles för mycket, med sena kvällar och tidiga morgnar, och barnen fick ofta vänta på att vi skulle komma hem. Livet var slitigt, och vi började prata om att något måste förändras.
År 2005 snubblade vi över en förfallen fångvårdsanstalt i de småländska skogarna. Det blev början på Ödevata – en plats där vi i dag lever, arbetar och utforskar hur omställning kan se ut i praktiken. Det som mötte oss var inte en enskild gård, utan en hel liten by. Sexton byggnader låg utspridda i landskapet, sammanbundna av vägar, med egna tomter runt husen. Allt låg inbäddat vid en insjö i sydöstra Småland, flera kilometer in i skogen från närmaste mindre landsväg. Tystnaden var påtaglig. Marken gick upp och ner, med gamla stenmurar, stora ekar och askar som gav platsen både tyngd och lugn. Trots förfallet gick det att ana strukturen, sammanhanget och möjligheterna. Det var just helheten – känslan av by snarare än anläggning – som gjorde att vi föll direkt.
Platsens historia
Ödevata har en lång och fascinerande historia. På de historiska kartorna syns det att det fanns en stor gård här redan på 1600-talet, och den äldsta av dagens byggnader är från omkring 1880. År 1920 köpte staten fastigheten och startade Sveriges första arbetshem för försumliga familjefäder – män som behövde lära sig att bruka jorden och försörja sina familjer. I samband med detta byggdes huvudbyggnaden ut med två flyglar.
Under andra världskriget blev Ödevata en flyktingförläggning där tyska, norska, baltiska och belgiska flyktingar bodde tillsammans. Män som flytt från kriget, desertörer som behövde en trygg plats en tid. De delade samma matsal och arbetade tillsammans på gården. Ödevata var då en stor självhushållande gård och man odlade, skötte djur och byggde vägar runt markerna.
Efter kriget gjordes Ödevata om till en öppen kriminalvårdsanstalt, vilket det var ända fram till 1997. Under dessa år växte anläggningen mycket. På 1950-talet byggdes personalbostäder och halva verkstaden. På 1960- och 70-talen tillkom tre kasernbyggnader för internerna och verkstaden byggdes ut. 1985 byggdes en ny matsal och ett stort storkök.
Jordbruket upphörde i början av 1960-talet och fokus flyttades till mekanisk verkstad och skogsbruk. Ödevata var då en stor och välkänd arbetsplats med cirka 40 anställda och ett gott rykte.
När elektronisk fotboja infördes minskade behovet av öppna anstalter och Ödevata lades ner 1997. Fastigheten köptes av en fastighetsägare som prioriterade ett annat projekt, och därför stod hela anläggningen tom i nio år.
Det var hit vi kom. En plats med tung historia, tomma hus och alla möjligheter i världen – bara man vågade se dem. Alla 16 byggnaderna var helt tomma. Det fanns inte ett kylskåp, inte en pinnstol och bryggorna var bortforslade.
Hur det kom sig att vi köpte en nedlagd fångvårdsanstalt
När Ödevata dök upp i våra liv drev vi en liten marina där vi sålde båtar, motorer och fiskegrejer och hade en egen verkstad. Vi lönearbetade dessutom vid sidan av – jag, Malin, som tidningsbud och Magnus på sitt tidigare jobb som industrimekaniker. Vi jobbade alldeles för mycket, med sena kvällar och tidiga morgnar, och barnen fick ofta vänta på att vi skulle komma hem. Livet var slitigt och till slut började vi prata om att något måste förändras.
Vi hade två alternativ. Antingen att expandera marinan med större lokaler och kanske anställda, eller att flytta ut på en liten gård och leva enklare. Kanske leva endast på tidningsbudslönen, vara mer med barnen och ta det lugnare.
När vi letade efter olika möjligheter dök Ödevata plötsligt upp på Hemnet, under kategorin ”övrigt”. Vi kände till platsen ytligt men hade aldrig varit där. Vi åkte ut, gick omkring i den igenväxta och förfallna miljön – och blev förälskade direkt. Det var den 24 augusti 2005.
Läget vid sjön var en dröm. Den stora verkstaden på 1 000 kvadratmeter passade perfekt för marinan. Utanför verkstaden fanns en stor asfalterad plan och det fanns hur mycket plats som helst.
I princip alla avrådde oss. Anläggningen var enorm, förfallen och hade stått tom i nästan tio år. Men vi såg bara möjligheter. Vi är lite impulsiva av oss och har fått med oss en naturlig känsla av att ”det löser sig”. Vi har inte så mycket prestige heller – vi kan misslyckas, och det är okej. ”Ni är galna, gör det inte”, sade folk. Men inom oss hörde vi något helt annat: Vad spännande!
Idag hade vi aldrig fått lån för att köpa en sådan anläggning. Priset då var lågt, men många skämtade om att vi borde få betalt för att ta hand om den. Men banken kände oss sedan marinan och trodde på oss. Vi hade vårt hus i Emmaboda som en del av säkerheten. Kanske kunde vi även lyckas sälja verkstaden i Långasjö. Så de sade ja.
Allt gick snabbt och den 24 oktober 2005 skrev vi på köpekontraktet. Ödevata blev vårt nya liv. Vi drömde om att arbeta mindre och vara mer med barnen. Ironiskt nog blev det precis tvärtom. Vi arbetade jämt. Men vi var hemma – och även om barnen ofta behövde klara sig själva så fanns vi alltid nära till hands. När vi flyttade till Ödevata var våra tre döttrar 10, 12 och 16 år, och vi själva var 34 och 37 – mitt i livet och mitt i kaoset.
Ödevata idag – en plats, två verksamheter och en ekoby
Steg för steg, med arbete och envishet, har Ödevata vuxit fram till det vi har idag. Här finns två verksamheter och en liten ekoby. Vi har ett gårdshotell med 12 rum (alla med egna badrum), konferensrum och kök, badplatser, en stor matsal och ett storkök samt två utekök. Det finns nio bastur på anläggningen, varav tre ligger på flytande flottar. Den enklaste och bästa spa-anläggningen i världen enligt mig.
Vi har en 1 000 kvm verkstad som fungerar som projektlokal, förvaring, omklädningsrum, fikarum och kontor. Det finns hus uthyrda till permanentboende – fem små hushåll bor här idag året runt – samt tre semesterhus. Här bedrivs också naturturism med vandringsleder, roddbåtar, kanoter, kajaker, bastu och ställplatser.
På området finns även ett stort orangeri med aquaponisk odling, biokolproduktion och -användning, djurhållning samt odlingsytor, skogsträdgård och dammar.
Verksamheten är idag uppdelad i två företag. Paret Doro och Patrick Elling driver hotell- och konferensdelen, och för första gången på 20 år behöver vi inte ansvara för och arbeta med allt själva.
Ekobyn består av fem små hushåll som bor på gården permanent – åtta vuxna och ett barn. Vi är fem vuxna som odlar tillsammans och har i viss mån delningsekonomi.
Generationsskifte
Inget av våra barn har velat ta över och driva någon verksamhet på Ödevata – de har sett hur mycket arbete det innebär – och det har vi full förståelse för. Med Doro och Patrick har vi istället fått till ett generationsskifte på ett annat sätt. De driver hotell- och konferensverksamheten vidare i eget bolag, med samma – eller ännu starkare – fokus på hållbar och regenerativ utveckling.
Vi är galet lyckliga över att ha hittat dem. Det här samarbetet är en av de största och mest värdefulla saker som hänt oss här på Ödevata. Det gör att vi kan vara kvar på gården, släppa ett stort ansvar och samtidigt ägna oss åt det vi brinner mest för – odling, biokol, fastigheten och utvecklingen av platsen.
Vi vill dela med oss av den här erfarenheten, för att vi tror att den kan vara viktig för fler. Ett generationsskifte behöver inte alltid innebära att någon tar över allt eller att man själv kliver av helt. Ibland handlar det om att våga ta in nya människor, dela ansvar och öppna upp för nya sätt att driva vidare det man byggt upp. För oss har det varit avgörande – och djupt glädjefyllt.
Att visa vägen med biokol och akvaponik
När vi flyttade hit stod tre stora kasernbyggnader och förföll. Totalt var de på runt 700 kvm och tak och väggar läckte. I tretton år var de det första både vi och gäster såg när man kom in på gården. Det tog tid innan vi hade pengar, ork och en plan för vad vi skulle göra med dem.
Idag är allt annorlunda. En halv byggnad är riven och de andra två är helt renoverade och används. En blev tre lägenheter byggda med 80 % återbruk. En blev en permanentbostad, också den nästan helt av återbrukat material. Den sista rymmer en liten lägenhet och förråd.
Och på en av de gamla grunderna byggde vi vårt orangeri – 160 kvm med vår akvaponiska odling. Vi byggde orangeriet för 6–7 år sedan. Här odlar vi både fisk och exotiska frukter. Det har blivit en visningsanläggning där vi tar emot många studiebesök, samtidigt som vi producerar mat till oss själva i ekobyn och till hotellets gäster.
För oss är det också en favoritplats. Att sitta där i november med en brasa och bananträd, papaya och passionsfrukt runt sig – det är helt underbart. Och från februari till maj använder vi orangeriet till våra förodlingar. Praktiskt och lyxigt att kunna göra det där istället för hemma hos oss var och en.
Det som gör vår akvaponik unik är att växterna i det ena systemet står i 100 % biokol. Ingen jord, ingen plast, inga lecakulor, inget annat. Biokolet fungerar samtidigt som ett jättestort biofilter för fiskarna. Det håller vattnet rent, binder näring och gör att hela systemet går runt – utan vattenbyten. Och nu kommer det galna, det som egentligen borde vara en världsnyhet: Fiskarna simmar i samma vatten i ett helt år. Utan att vi byter ut det. Det är nästan ingen annan som gör på detta sätt, vad vi vet. Vi tillsätter bara några liter varje dag för att ersätta det som dunstar eller går åt till växterna. Det funkar därför att biokolet renar och tar hand om allt. Systemet är stabilt, vattnet är friskt och fiskarna mår bra.
Just nu odlar vi tilapia i en tank (den behöver värme) och regnbåge i en tank (kallvatten, behöver ingen värme). Hade vi inte haft växterna – alltså om vi hade ett traditionellt fiskodlingssystem på land, RAS – då hade vi behövt byta 20 % vatten om dagen och i vårt system hade det blivit 3 000 liter varje dag. Med växterna som tar hand om all näring och biokolet som är fullt med mikroorganismer som gör detta möjligt behöver vi inte byta vatten alls. Bananträden i akvaponiken växer från 50 cm till två meter på ett år! Allt är fantastiskt.
Vi har dessutom upptäckt något som nästan ingen pratar om: biokol binder geosmin, ämnet som kan ge fisken sumpsmak. Det betyder att fisken blir renare och godare – helt naturligt. Vi äter den samma dag som vi tar upp den och känner ingen sumpsmak alls. Detta borde spridas mycket mer, men det är svårt att sprida sådan kunskap vidare. Men vi fortsätter berätta, för vi vet att det fungerar.
Biokol skulle kunna användas i stora reningsverk, dagvattensystem, fiskodlingar och dammar. Ytan i kolet är enorm: 1 gram kan ha 400 kvm yta. Biokolet är dessutom helt stabilt. Tidigare sade man att det halveras på 1 000 år, men nu har jag läst att forskare säger att det finns kvar för evigt – kan man bli annat än kär?
”Det som gör vår akvaponik unik är att växterna i det ena systemet står i 100 % biokol. Ingen jord, ingen plast, inga lecakulor, inget annat.”
Vi har även börjat bygga ett biokolsfilter i vår bevattningsdamm, där även ankorna bor. Där odlar vi också direkt i biokolet, och vi vet redan att det kommer fungera – växterna älskar att stå i kol när de får syresatt, näringsrikt vatten.
Hjälp oss gärna att sprida detta. Det här är en enkel, lokal och billig lösning som skulle kunna förändra mycket. Vårt orangeri och vår trädgård är öppna året runt. Känn er varmt välkomna att komma förbi och gå in i växthuset, titta på odlingen och se allt i verkligheten. Ni får mer än gärna boka studiebesök, men ni är också mycket välkomna att guida er runt själva. Mer om Ödevatas Biokolprojekt kommer i nästa nummer av Åter.
Våra odlingar
Jag tänkte berätta om hur våra odlingar och vår självhushållning ser ut idag på Ödevata. Inte som ett färdigt system, utan som något som växer fram – år för år.
Vi är i dag fem vuxna som odlar tillsammans, och en hel del av det vi producerar hamnar både på våra egna tallrikar, i frukostmatsalen på hotellet och numera också i vår lilla gårdsbutik. Drömmen är att vi blir fler som bor här, odlar tillsammans och delar både glädjen och arbetet.
Vi blir mycket inspirerade av andra, som t ex Holma Folkhögskola som bestämde sig för att inte köpa in mer jord utan bygga/skapa all sin egen jord på plats. Så 2025 blev vårt första år som vi inte köpte någon jord. Nu har vi komposter på g och har samlat massor av löv till plantjord tillsammans med våra stora mängder bokashi och biokol. Ja, biokol har vi överallt!
”Bär har vi på flera håll: hallon, vinbär, krusbär, aronia, blåbärstry (sju stora buskar nu) och amerikanska blåbär i skogsträdgården. Om inte koltrastarna hinner först så får vi riktigt mycket bär. Sedan har vi ju skogen runt hörnet där vi plockar lingon, blåbär och svamp.”
Den första trädgården – bäddar, bär och örter: Vi har en klassisk trädgård med odlingsbäddar och några odlingsramar av trä där vi odlar ettåriga grönsaker: sallad, spenat, zucchini, ärtor och bönor. Vi försöker flytta runt grödorna, men har inget strikt växelbruksschema – vi gör så gott vi kan. På den delen av tomten har vi även en del perenna växter: hallonland, svarta och röda vinbär, sparris, rabarber samt en örtsnurra/örtspiral. Det är mycket av ”plocka lite här, lite där”, och den här trädgården ligger nära hotellets kök, så här plockas lätt sallad, dekorativa ätbara blommor och bär till hotellfrukosten.
Skogsträdgården: Nästa år blir den fjärde säsongen, så allt är fortfarande ungt, men vi börjar se strukturen tydligt nu. Där finns fruktträd, framför allt äppelträd, persika (inga frukter än), amerikanska blåbär, hallon, körsbär, valnöt och hassel (inga nötter än). Vi har en hjärtnöt bakom hotellet som vi har fått nötter på. Vi har fullt med vildhassel på gården men har bara lyckats skörda nötter under två säsonger på dessa 20 år. Alla de andra åren har det varit nötvivlarna som tagit alla nötter.
Vi använder mycket kål. I år lyckades vi med en perennkål som vi hoppas ska klara sig vidare. Vi odlar också goda Henriks målla, olika syror (vi älskar fjällsyra), strandbeta som både är vacker och god, rankspenat, löparfetblad, daglilja, kärleksört och en massa andra örter. Doro har en hel sektion för te som jag inte kan namnen på, jo kamomill kan jag. Mer, ja: pepparrot, strandkål, nässlor, spenatskräppa, vårsköna, jordärtskocka, rabarber, daggfunkia, spansk körvel, libbsticka, mullbär, jordgubbar och smultron.
Och så alla perenna lökar, det är mina favoriter. Man kan använda dem från våren och ända in på hösten: piplök, topplök/luftlök, flera sorters gräslök, ramslök, kajplök har vi massor vilt här i Småland i våra hagar, kantlök, nu i år även perenn purjo, babingtonlök, även massa vitlök här och var. Lyx att äta färsk vitlök på våren och klippa de gröna bladen. De sprider sig här nu och det älskar jag. De här lökarna använder vi jättemycket, de åker i nästan allt.
Nya trädgården – kål, lök och kantväxter: Vi har också det vi kallar ”nya trädgården”. Där odlar vi mest ettåriga växter (annueller), men med mycket perenna inslag i kanterna. Här skiftar vi framför allt mellan kål och lök av olika sorter. Mycket vitkål till vår gemensamma stora laddning av surkål, lök: röd, gul, vitlök, purjo och potatislök (den blir inte så stor hos oss ännu, så nästa år ska jag gödsla som attan och se om det gör skillnad – annars kanske den inte är löken för mig), betor, morötter och pumpa.
I år låter vi några olika sorters kål stå kvar över vintern för att ge oss späda goda kålrosetter till våren efter tips från Sambruket utanför Sjösala.
Denna trädgård är ganska ny – vi har bara odlat där i två säsonger – men vi har båda dessa säsonger fått otroligt mycket kål, stora plantor, riktiga monsterkålhuvuden. Något av dem vägde säkert runt tio kilo, vi kunde knappt väga dem.
Längs kanterna har vi mycket stöd- och skyddsväxter: vallört Bocking 14 (har vi i nästan alla trädgårdar), jordärtskocka som kantväxt – kanske ångrar jag det lite i framtiden, men än så länge fungerar den som stopp mot gräset och är vacker med sina gula blommor – jordgubbar i en kant och en helt underbar ”persiljehäck” som vi haft i två år (nu omsådd).
Växthusen och orangeriet: Vi har tre växthus/ odlingshus. Tunnelväxthuset är på ungefär 20 kvm och här odlar vi mest tomater. I det lilla glasväxthuset hade vi i år gurka, paprika och sallad, perfekt för att förlänga säsongen. I det stora orangeriet har vi vår akvaponiska odling och odlar exotisk frukt och intressanta träd tillsammans med fisken som just nu är tilapia och regnbåge. Orangeriet är lite som hjärtat i vår odling – både praktiskt och symboliskt.
”Trädgården är ganska ny – vi har bara odlat där i två säsonger – men vi har båda dessa säsonger fått otroligt mycket kål, stora plantor, riktiga monsterkålhuvuden.”
Frukt, bär och must: Vi har många gamla fina äppelträd på gården. Vissa år blir det otroligt mycket äpplen. Då tar vi fram våra egna mustmaskiner: en rejäl kvarn och en bra press. Vi mustar så mycket vi hinner. Bär har vi på flera håll: hallon, vinbär, krusbär, aronia, blåbärstry (sju stora buskar nu) och amerikanska blåbär i skogsträdgården. Om inte koltrastarna hinner först så får vi riktigt mycket bär. Sedan har vi ju skogen runt hörnet där vi plockar lingon, blåbär och svamp.
Potatis: Potatis odlar vi hos en vän och granne, Bror 91 år, två kilometer bort i grannbyn. Bror har massor att lära oss. Han odlar fortfarande och nästan mer än vi. Vi använder en del av hans mark och jag tror vi odlat potatis där i sex år nu. Han är en stor inspirationskälla för oss alla i ekobyn. Det är oftast han som ger oss energi och inte tvärtom. Detta måste vi se, känna och lära av mer. Bror är igång jämt. Han är en stor permakulturare utan att veta om det. Han har dessutom arbetat nästan hela sitt yrkesliv på fångvårdsanstalten, även hans fru Berit. Bror tog med internerna på skogsarbete med yxa och motorsåg. Ofta var han själv med dem i skogen och det var nästan aldrig några större problem. Visserligen inga grövre brottslingar, men ändå, tänk idag … De tre senaste åren har vi varit självförsörjande på potatis. I höstas uppskattade vi skörden till cirka 250 kilo. Det tror vi att vi klarar oss på till nästa skörd.
Fotbollsplanen: Vi har en stor yta, runt 1 500–2 000 kvm, som på anstaltens tid var fotbollsplan. Nu är det en stor gräsplan som fåren går och betar på. Planen är att göra om den till odlingsyta för mer stapelgrödor och prova på och lära oss att odla lite spannmål. Om man vill bli mer självhushållande på riktigt räcker det ju inte med att odla till oss människor – vi behöver också fundera på fodret. Målet är att odla foder till hönsen och ankorna. Vi har varit dåliga på att odla mängder av ärter och bönor och det borde vi absolut kunna se till att bli självförsörjande på. Vi har inga ytor för att ta hö/odla till fåren som bara äter gräs och hö. De får lite pellets precis innan lamning, men annars klarar de sig fint på hö från en granne 4–5 km bort. Han har inga djur längre, så vi är väldigt glada att vi får köpa hö av honom.
Djuren på gården och i det vilda
Odlingen är en stor del av vår självhushållning, men långt ifrån allt. Djuren betyder mycket – både för maten, kretsloppen och känslan av plats. Det är jag och min man Magnus som har huvudansvaret för djuren här på gården: fåren, hönsen, ankorna och fiskodlingen i den akvaponiska anläggningen.
Höns och ägg: Vi har höns, så ägg köper jag inte. Det är en fantastisk frihet. På våren blir det ibland några ankägg också, vilket känns extra lyxigt.
Får och lamm: Vi har nio tackor. De ger runt 10–14 lamm per år. Några säljer vi som lammlådor – det täcker kostnader för slakt och styckning. Vi kan inte äta upp allt själva och vi kan heller inte spara alla lamm. Patrick köper alla stekarna, röker dem och serverar till frukost för gästerna på hotellet. Det gör att det känns väldigt exklusivt att vara gäst här: maten är här-producerad, och om den inte är det så är den lokalproducerad och/eller ekologisk. Mycket viltkött används också, och en stor del av maten som serveras är helt vegetarisk eller vegansk.
Fisk – odlad och vild: Jag och Magnus älskar fisk. Vi har som tidigare nämnts fiskodling i orangeriet, i vår akvaponiska odling. Utöver det fiskar Magnus nästan all fisk till vår självhushållning, framför allt abborre i sjöarna runt omkring. Patrick fiskar några gånger per år, och ibland fiskar även Igge, Lotta och Sams son – då äter de det de själva får upp. På fiskfronten kan vi nog säga att vi är självförsörjande.
Kräftor: Kräftor är vi självförsörjande på. Vi har skojat om – och delvis bestämt – att det är förbjudet att köpa räkor. Det är Magnus som fiskar kräftorna och han älskar både räkor och kräftor, helt galen i det, men när vi har så mycket goda kräftor här hemma så får det räcka. Det är signalkräftor från sjön här och från våra dammar. Under en säsong brukar han ta upp mellan 1 500 och 2 500 kräftor. Vi säljer väldigt lite och äter upp det mesta själva. Kräftor är också en fantastisk present att ha med när vi är bortbjudna.
Självhushållning tillsammans med verksamhet
Allt detta sker inte i ett vakuum. Ödevata är både en plats att leva på och en plats där vi driver verksamhet. Magnus och jag äger hela fastigheten, men vi driver gården tillsammans med Doro och Patrick, som arrenderar hotell- och konferensverksamheten samt vårt återbrukshus Axelssons Gröna Länga med tre lägenheter. De hyr även ut båtar, kanoter, kajaker och flera små bastur – nio bastur totalt på anläggningen.
Fastigheten är som jag beskrev en hel liten by och med mycket kostnader. Magnus och mina inkomster består även av att hyra ut fyra permanenta bostäder (vi är fem små hushåll som bor här året runt) och det finns även ytterligare tre hus som vi hyr ut veckovis till turister. Vi tar emot många studiebesök där vi berättar om odling, biokol, akvaponik och omställning. I verkstaden sköter vi allt löpande fastighetsarbete, bygger och renoverar, och här tillverkar Magnus sina Kon-Tiki-biokolstunnor som vi har till försäljning. En Kon-Tiki-tunna är en konisk tunna som används för att göra biokol genom pyrolys, formen på tunnan gör processen ren och effektiv.
I en liten del av verkstaden, på framsidan, startade jag i höstas en liten gårdsbutik. Där säljer vi: grönsaker, äppelmust, fisk, kött, kräftor, biokol, Kon-Tiki-tunnor och ägg när det finns över. Det är svårt att sälja saker man egentligen vill äta upp själv, så det är överskottet vi säljer. Men det känns roligt att utveckla platsen åt det hållet också.
För att allt detta ska fungera – och för att det ska kännas tryggt – behöver man också fylla på med kunskap. Jag gick kursen Permakulturdesign 2023 med Andreas Jonsson. Våren därpå gick jag kursen Odla mer med Karin Jansson på Holma folkhögskola. Och nu har jag kommit in på Livsmedelsförädling för omställare, också på Holma med Kjerstin Jonsson, som jag ska gå 2026.
Det känns viktigt. Man måste ju ta hand om allt man odlar. Lära sig konservera säkert, ta vara på det man har, utan att bli rädd – men med respekt för hygienen.
Drömmar framåt för Ekobyn
I framtiden vill vi utöka skogsträdgården, få igång odling på fotbollsplanen – stapelgrödor, spannmål, kanske fodergrödor – utveckla självhushållningen på djurfodret och fortsätta att låta odlingen och djuren bära verksamheten – inte tvärtom.
Vi är också mitt uppe i nya byggprojekt: vi bygger ett halm- och lerisolerat hus till oss själva i utkanten av fastigheten. När vårt nya hus står klart kommer vårt nuvarande hus att bli ledigt. Drömmen är att det flyttar hit ett par, en liten familj, som vill bo på landet, mitt i skogen men ändå med grannar, som vill vara med och odla och framför allt ha djur.
Vi planerar en liten ”Axelssons Semesterby” – enkla hus till våra barn, som ett sorts praktiskt exempel på ett enklare liv. Våra tre döttrar växte upp här, mitt i byggkaos, projekt och ständiga förändringar. Idag är de vuxna och har egna familjer. Ingen av dem bor på Ödevata, men alla älskar att komma hit – för naturen, sjön, fisket, paddlingen och vandringarna. Vi har nu åtta barnbarn, och de äldre har jobbat här under loven, både på sommaren och under andra lov. Våra barn var mer eller mindre tvungna att sommarjobba, även om intresset inte alltid var så stort. Barnbarnen däremot vill – och det känns som en stor skillnad. Med Axelssons Semesterby vill vi skapa en plats där de kan komma och gå som de vill, året runt, utan att behöva anpassa sig efter gäster, vilket de har fått göra under alla sina uppväxtår. Semesterbyn är också tänkt som något mer än bara ett boende – ett sätt för dem att få uppleva hur det är att leva mycket enkelt, och att känna att det är möjligt om de någon gång i livet skulle behöva göra det.
”Det här är sådant vi pratar om ofta: hur vi kan göra Ödevata till en plats där fler kan leva ett enklare men rikt liv, med odling, djur, hantverk och gemenskap.”
Vi vill gärna att djurbiten utvecklas mer – kanske fler djurslag, kanske någon som ger mjölk. Stallen finns. Hagar med nya staket finns. Det finns till och med plats i verkstaden, ungefär 300 kvm, som skulle kunna passa en liten verksamhet. Det här är sådant vi pratar om ofta: hur vi kan göra Ödevata till en plats där fler kan leva ett enklare men rikt liv, med odling, djur, hantverk och gemenskap.
Kanske är vi inte ”självförsörjande” i någon strikt mening. Men för varje år blir det lite mer mat från platsen, lite mer foder från närmare håll och lite fler kretslopp som sluts. Och varje gång vi står med jord under naglarna, äter vår egen potatis, knäcker ett ägg från hönsen eller öppnar en burk egengjord tomatsås mitt i vintern, så känns det väldigt, väldigt rätt.
Efter ett par år i Ödevata ringde jag Åters redaktör Petter för att rådfråga om ekobyar och om hur man kan bjuda in fler att bo här. Då berättade han att han, tillsammans med en annan familj, varit på vippen att köpa Ödevata några år innan vi gjorde det, men att de inte vågade ta steget. Det känns fint att tänka på – att platsen redan då lockade människor med liknande tankar, och extra roligt att cirkeln nu sluts här i Åter.
Tidningsversionen Klicka här för att läsa!
Fler artiklar i Åter 1/26 Fler artiklar om Läsarbrev & Reportage, Utflyttarbrev
